Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vakt och en salva av min fältslunga räcker att driva en skara
bönder på flykten.
Trots Willem Ryms vinkar tycktes strumpvävaren ha lust
att disputera med kungen.
— Sire, sade han, schweizarna var också bara bönder.
Hertigen av Burgund var en stor och förnäm herre och
gjorde narr av detta patrask. I striden vid Grandson ropade
han: "Artillerister, skjut ned de där skurkarna!" och han
svor vid Sankt Georg. Men överdomaren Scharnachtal
kastade sig över den förnäme hertigen med sin klubba och sitt
folk, och vid sammanstötningen med bönderna, som var
klädda i skinnpälsar, splittrades den lysande burgundiska
armén som en fönsterruta för en sten. Mången riddare blev
dödad av dessa bondlurkar, och herr de Chåteau-Guyon,
den förnämste ädlingen i Burgund, anträffades död
tillsammans med sin stora gråa häst i ett moras.
— Min vän, svarade kungen, ni talar om en batalj, men
här är det endast fråga om ett upplopp, som jag kan göra
slut på, endast genom att rynka ögonbrynen.
— Det kan ju hända, sire, svarade den andre lugnt. I så
fall har folkets stund ännu inte kommit.
Nu ansåg Willem Rym det på tiden att blanda sig i saken.
— Mäster Coppenole, ni talar till en mäktig monark.
— Jag vet det, svarade strumpvävaren allvarligt.
— Låt honom fortsätta, mäster Rym, min vän, sade
kungen. Jag tycker om människor, som talar rent ut. Min
far, Karl VII, brukade säga, att sanningen var sjuk. Jag för
min del trodde, att den var död, utan att ha funnit någon
biktfader, men mäster Coppenole visar mig, att jag
misstagit mig.
Så klappade han vänligt Coppenole på axeln och tillade:
— Ni sade alltså, mäster Jacques?
— Jag säger, sire, att ni kanske har rätt, att folkets stund
ännu inte har kommit här i landet.
Ludvig XI fixerade honom skarpt.
— Och när kommer denna stund, mäster?
— Ni kommer att höra, när timslaget slår.
— Från vilket ur, om jag får lov att fråga?
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
