Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt mer och mer intill honom, som om han varit hennes
enda skydd.
Säkert är, att Gringoire befann sig i ett svårt dilemma.
Han tänkte på, att geten enligt gällande lag skulle bli hängd,
om den åter blev infångad, att det vore stor skada —
stackars Djali! — och att det var mycket med två livdömda, som
sålunda klängde sig fast vid honom, samt att hans sällskap
med glädje skulle taga hand om zigenerskan. Och dock
utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade
i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade
än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och
mumlade för sig själv:
— Och ändå kan jag inte rädda er båda.
En stöt upplyste dem slutligen om att de nått land. De
hemska tjuten nådde dem alltjämt med oförminskad styrka
från la Cité. Den okände reste sig upp, kom fram till flickan
och ville fatta henne i armen för att hjälpa henne ur båten.
Hon sköt honom tillbaka och grep Gringoire i armen, men
han, som var upptagen av geten, sköt i sin tur henne ifrån
sig. Då hoppade hon i land utan hjälp. Hon var så upprörd,
att hon inte visste, vad hon gjorde eller vart hon gick. När
hon hämtat sig litet, befann hon sig ensam på kajen med den
okände. Det såg ut, som om Gringoire, så fort han kommit
i land, försvunnit med geten bland massan av hus vid Rue
Grenier-surTEau.
Den stackars flickan ryste, då hon fann sig ensam med
denne man. Hon försökte tala, ropa på Gringoire, men inte
ett ljud kom över hennes läppar. Plötsligt kände hon den
obekantes hand på sin egen; denna hand var kall och stark.
Tänderna skallrade i hennes mun, och hon blev blekare än
månstrålarna, som föll på henne. Mannen sade fortfarande
inte ett ord. Han började gå med snabba steg upp mot
Grè-vetorget, hållande henne i handen. I detta ögonblick erfor
hon en känsla av ett obevekligt öde. Hon hade ingen energi
kvar, hon lät sig släpas med, springande, medan han gick.
Vid detta ställe höjer kajen sig litet, och dock föreföll det
henne, som om hon ginge utför en sluttning.
Hon såg sig omkring åt alla håll, men ingen människa
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
