Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon slet sig lös ur hans grepp, sjönk ned vid foten av
galgen och slog armarna om detta hemska stöd. Så vände hon
till hälften på sitt vackra huvud och såg på prästen över sin
axel. Hon såg ut som Frälsarens moder vid korsets fot.
Prästen stod orörlig som en bildstod och pekade alltjämt på
galgen.
Till sist sade zigenerskan till honom:
— Den inger mig mindre fasa än ni.
Då lät han långsamt armen sjunka ned och sänkte,
förkrossad, blicken.
— Om dessa stenar kunde tala, mumlade han, ja, då
skulle de i sanning säga: "Här är en olycklig människa!"
Han fortsatte att tala. Flickan, som låg på knä framför
galgen, insvept i sitt långa, böljande hår, lät honom tala,
utan att avbryta honom. Nu var hans ton mild och
klagande, i sällsam kontrast till det stränga, befallande uttrycket
över hans ansikte.
— Jag älskar er. O, det är verkligen sant, att jag gör det!
Märks det då inte något av den eld, som förtär mitt hjärta?
Ar den inte förtjänt av något medlidande? Ack, unga flicka,
dag och natt, ja, dag och natt, förtjänar det intet
medlidande? Denna kärlek dag och natt, den är en tortyr, säger jag er.
O, jag lider alltför mycket, mitt stackars barn. Skall ni
således aldrig förlåta mig? Skall ni alltid hata mig? Det är
således slutet? Förstår ni, det är just det, som gör mig elak och
förhatlig för mig själv! Ni ser inte ens åt mig! Ni tänker
kanske på något annat, under det att jag talar till er, under det
att jag rysande står vid gränsen till evigheten för oss båda!
Ni utstrålar den vackraste mildhet, ni är alltigenom god och
medlidsam. Ack, ni hyser inte illvilja mot någon mer än
mig! O, ett sådant öde!
Han dolde ansiktet i händerna. Den unga flickan hörde
honom gråta. Det var första gången. När han sålunda stod
upprätt, skakad av snyftningar, föreföll han olyckligare och
mera bönfallande, än om han hade legat på knä. Han grät
en lång stund.
— Men ack, fortsatte han, då de första tårarna gått över,
jag finner inga ord. Och dock har jag tänkt så mycket på det,
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
