Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är inte ni, svarade han. Det är den andra.
— Vilken andra?
— Den unga.
Hon ruskade på huvudet och utbrast:
— Här finns ingen! Här finns ingen! Här finns ingen!
— Jo, svarade bödeln. Det ver ni mycket väl. Låt mig
taga den unga. Er skall jag inte göra något ont.
Hon svarade med ett hemskt hånskratt:
— Jaså, du vill inte göra mig något ont!
— Låt mig ta den andra. Det är herr profossen, som vill
det.
Hon upprepade med en galnings uppsyn:
— Här finns ingen.
— Jo, säger jag, svarade bödeln. Vi har alla sett, att ni är
två.
— Det är bäst, att du ser efter en gång till! sade
cellkvinnan med ett hånskratt. Stick in huvudet genom gluggen.
Bödeln kastade en blick på moderns naglar och vågade
inte göra det.
— Raska på! ropade Tristan, som just ställt upp sin
trupp i en cirkel kring Råtthålet och som satt till häst i
närheten av galgen.
Helt bestört återvände Henriet ännu en gång till
profossen. Han hade lagt sin reprulle på marken och snurrade
med fåraktig min sin hatt mellan händerna.
— Nådig herre, hur skall man kunna komma in? frågade
han.
— Genom dörren.
— Det finns ingen.
— Genom fönstret.
— Det är för litet.
— Gör det större, svarade Tristan i vredesmod. Har du
inga hackor med dig?
Ur djupet av sin grotta iakttog modern dem alltjämt.
Hon hyste inte längre något hopp, hon visste inte, vad hon
ville, men hon ville inte, att man tog ifrån henne dottern.
Henriet Cousin gick till skjulet vid Pelarhuset och
hämtade sina verktyg. Från samma plats tog han även fram dub-
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
