Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När modern såg, att tillträdet var fritt, kastade hon sig
ned på golvet framför öppningen och täppte till den med sin
kropp, i det hon vred sina armar, dunkade huvudet mot
stengolvet och ropade med hes, nästan oartikulerad röst:
— Hjälp! Hjälp! Elden är lös!
— Tag nu flickan, sade Tristan med samma orubbliga
lugn.
Modern såg på soldaterna med en sådan skräckinjagande
min, att de kände större lust att retirera än att rycka fram.
— Nå, seså! sade profossen. Henriet Cousin, framåt!
Ingen rörde sig ur fläcken.
Profossen svor.
— Vid Kristi huvud! Sådana krigare? Rädda för en
kvinna?
— Nådig herre, sade Henriet, kallar ni det där för en
kvinna?
— Hon har en lejonman, sade en annan.
— Seså! återtog profossen. Öppningen är tillräckligt
stor. Ryck fram tre man i ledet, liksom vid stormningen av
Pontoise. Låt oss äntligen bli färdiga med det här, vid
Muhammeds död! Den förste, som ryggar tillbaka, klyver jag
mitt itu!
Placerade sålunda mellan profossen och modern, tvekade
soldaterna ett ögonblick. Så fattade de sitt beslut och ryckte
fram mot Råtthålet.
När cellkvinnan såg det, reste hon sig plötsligt på knäna,
kastade tillbaka håret, som föll ned över hennes ansikte, och
lät sedan sina magra vissnade händer falla ned utefter
sidorna. Stora tårar vällde upp i hennes ögon och flödade sedan
nedför hennes fårade kinder, liksom en ström nedför en
flodbädd. Samtidigt började hon tala, men i så bönfallande,
så mild, så undergiven och så hjärtslitande ton, att mer än
en av soldaterna, som omgav Tristan och som inte ens skulle
ha varit rädda för att äta människokött, torkade sig i
ögonen.
— Nådigaste herrar, nådigaste herrar sergeanter, ett
ord! Det är en sak, jag måste tala om för er. Det är min
dotter, förstår ni, min kära lilla dotter, som jag hade förlorat.
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
