Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting ha, jag vill endast behålla mitt barn! Den gode Guden,
som är allas vår herre, har inte för ro skull återgivit mig
henne! Kungen, ni talar om kungen! Kan det bereda honom
någon glädje, att man dödar min lilla flicka? För övrigt är
det min dotter, min dotter, min, hon är inte kungens, hon är
inte er! Jag vill bort härifrån, vi vill båda komma bort
härifrån, och när två kvinnor, mor och dotter, stilla och lugnt
går sin väg, skall ni låta dem gå sin väg i lugn och ro! Vi hör
hemma i Reims. O, ni är så goda, mina nådiga herrar
sergeanter, jag älskar er alla! Ni kommer inte att taga ifrån mig
min kära lilla flicka, det är omöjligt! Ar det inte alldeles
omöjligt?
Då hon tystnade, rynkade 1’Hermite ögonbrynen, men
det var för att dölja en tår, som vällde upp i hans tigeröga.
Han övervann emellertid sin svaghet och sade kort och
strävt:
— Kungen vill det.
Sedan lutade han sig fram och viskade i Henriet Cousins
öra:
— Gör hastigt slut på saken!
Den fruktansvärde profossen kände måhända, att till och
med hans hjärta svek honom. Bödeln och soldaterna trädde
in i cellen. Modern gjorde intet motstånd. Hon endast
släpade sig fram till sin dotter och kastade sig över henne. När
zigenarflickan såg soldaterna nalkas, förlänade dödsfruktan
henne åter krafter.
— Min mor! utropade hon i en ton av obeskrivlig
förfäran. O, min mor! De kommer! Försvara mig!
— Ja, min älskling, jag försvarar dig! svarade modern
med svag röst, varpå hon slöt henne i sina armar och
betäckte henne med kyssar. Det var i sanning en hjärtslitande syn
att se dem båda ligga där på stengolvet, modern över
dottern.
Henriet Cousin grep den unga flickan om livet, alldeles
under de vackra axlarna. När hon kände beröringen av
hans händer, skrek hon: O! och svimmade. Bödeln, från
vars ögon stora tårar föll, ville bära bort henne i sina armar.
Han försökte lösgöra henne från modern, vilken, så att säga,
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
