Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långsamt nedför torntrappan, denna samma trappa, som
han stigit uppför så glad och med sådana lätta steg den dag,
då han hade räddat henne. Nu gick han samma väg, med
sänkt huvud, stum, tårlös, knappast i stånd att andas.
Kyrkan låg åter tyst och övergiven. Bågskyttarna hade lämnat
den för att förfölja trollpackan i la Cité. Quasimodo, nu
lämnad ensam i detta väldiga Notre-Dame, som
ögonblicket förut varit belägrat och så omvärvt av larm och oväsen,
begav sig åter till den cell, i vilken zigenarflickan sovit så
många veckor under hans beskydd. Då han närmade sig
den, kunde han inte låta bli att inbilla sig, att han, då han
kom in i den, kanske skulle återfinna henne där. Då han
kom fram till den krök av galleriet, från vilken han kunde se
den trånga kammaren med dess lilla fönster och dess låga
dörr, alldeleles under ett djupt valv som ett fågelbo under en
gren, svek modet den stackars varelsen och han lutade sig
mot en pelare för att inte falla. Han inbillade sig, att hon
måhända hade kommit tillbaka, att detta lilla rede var
alltför lugnt, alltför tryggt och alltför förtjusande, för att hon
inte skulle vara där, och han vågade inte taga ett steg till, av
fruktan att se sin illusion skingrad.
— Ja, sade han för sig själv, hon sover kanske, eller ber,
så jag får inte störa henne.
Till sist samlade han hela sitt mod, smög sig fram på
tåspetsarna, lyssnade, steg in. Tomt! Den lilla cellen var
alltjämt tom! Den olycklige mannen gick med långsamma steg
omkring i kammaren, lyfte upp bädden och tittade under
den, som om hon hade kunnat gömma sig där mellan
madrassen och stengolvet. Så skakade han på huvudet och stod
där som bedövad. Plötsligt trampade han ursinnigt på sin
fackla, så att den slocknade och utan att ge ett ljud ifrån sig,
rusade han med framsträckt huvud mot väggen och föll
medvetslös till golvet.
När han återkom till medvetande, kastade han sig på
bädden, rullade av och an på den, kysste vansinnigt den ännu
varma plats, på vilken den unga flickan hade sovit; sedan låg
han orörlig några minuter, som om han varit nära att
uppgiva andan där. Så reste han sig åter upp, lackande av svett,
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
