Lapplynne / 104 (1922) Author: Johan Evert Rosberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detsamma ut ur stugan. Nu rasade qvinnan från den ena till den andra,
kastade en till marken, slog en annan, slungade några mot väggen,
slet andra i håret o. s. v.»

Lapske Schamaner på 1600-talet. Den ene slår på trolltrumman, den andre ligger på marken i hypnotiskt medvetslöshetstillstånd. Efter Scheffers Lapponia.

Helms sysselsätter sig mycket med denna fråga: »En
egendomlighet hos dem, i synnerhet vad kvinnorna beträffar, är deras
nervösa retlighet, som när de bli förskräckta, kan urarta ända till
vansinne. Så skall engång en lapphustru, som satt i en båt och höll ett
litet barn i famnen, genom den plötsliga anblicken av en något
ovanlig dräkt, som en ryss bar, blivit så förskräckt, att hon kastade
barnet över bord i vattnet. En annan gång sutto några terskiska lappar
tillsammans i en koja, då plötsligt ett slag som av en hammare mot
väggen lät höra sig, och samtliga lappar störtade till golvet såsom
döda. — De svenska skogslapparna bli lätt, när man plötsligt
skrämmer dem, så rädda, att de vanmäktiga falla omkull eller bära sig åt,
som om de vore från sina sinnen. — När man pekar på en lappkvinna
med fingret eller förnärmar henne, så är man städse utsatt för faran
att hon blir vild och rusar på samt utan uppehåll slår och knuffar en,
tills hon blir trött. Utan ringaste yttre orsak bli många lapska
kvinnor vanmäktiga flere gånger om dagen.» Thauwon berättar flere
liknande fall från Akkala på Kolahalvön. En fattig kvinna
kastade i skrämsel sitt sista mjölförråd efter en fridstörare, och en
annan uppskrämdes så av en uppflygande tjäder, att hon råkade
i raseri och bröt sönder sina skidor, vilka hon behövde för att
komma fram.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>