- Project Runeberg -  Rök-Lenas stuga : tidsbild tillägnad de unga /
104

(1906) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

104

de ljuflic.a bergen.

Magda hade helt andra intressen, hon.

Snart trädde de båda kvinnorna in i rummet. Där
var det finputsadt, varmt och soligt. Klockan i sitt
buktiga, hvita fordral, svängde långsamt sin pendel af och an
med ett högtidligt tick, tack, och den gammaldags sirliga
kakelugnen gaf rummet ett drag af förnäm hemtrefnad.

Nu stodo de därinne bredvid hvarandra, båda i färd
med att befria den nykomna från ytterkläderna. De voro
på ett slående sätt olika, dessa båda vänner. Magda
liten och välformad med mjuka, graciösa, något koketta
rörelser. Elin högväxt, smärt och blek, med de mörka
ögonen af en obestämd färg, alltid uttryckande en
inåtvänd men öfverlägsen andes rika, djupa lif. Förde
Magda med sig det berusande doftet från en yppig
rosengård, så medförde Elin den friska rena lifsluften på
de ljufliga bergen, där himlens’ vindar blåsa bort allt
orent och osundt.

»Hvilket mäktigt intryck gör ej denna majestätiska,
djupgröna skog i sin hvita vinterskrud!» utropade Elin
beundrande, när hon såg ut genom fönstret. »Vill du
icke fara ut och åka litet, Magda? Det skulle bekomma
dig väl, tror jag. Där inne är redan ett helt nät med
uppkörda vedvägar... Men Magda lilla — har jag gjort
dig ledsen?»

Magda hade satt båda händerna för ansiktet och
skälfde af undertryckta snyftningar.

»I den skogen kommer jag aldrig mer... Den står
där, liksom den tyst vaktade på mig för att väcka det
ena minnet efter det andra under min korta lyckas tid —
och mitt hjärta skälfver, bara jag ser däråt... Du är
lycklig, du, Elin, som icke känt en sådan sorg som min ...»

«Ja —» sade Elin dröjande, »hittills, visserligen —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roklena/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free