Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aflöste sig från en ätt, skaffade den sig regelmässigt en ny
begrafningsplats. Äfven den enskilde kunde köpa sig en
sådan; då innehöll vanligtvis hans sista vilja, att de
öfverlefvande familjemedlemmarna på vissa dagar skulle infinna
sig där för att fira dödsfester. Ty från urminnes tider
ända till medeltidens inbrott kunde hela den klassiska
forntiden, greker och romare, hedningar och kristna aldrig fullt
frigöra sig från den för den indo-europeiska stammen
gemensamma föreställningen, att grafven är ett boningshus
för den döde, där han förer ett slags lif, bättre än det
föregående, men i alla fall af liknande art, och att han
deltager i de efterlefvandes angelägenheter och njuter af de
måltider, som dessa anordna vid hans graf. Vi skola i det
följande se, huru man i de kristnas liksom i hedningarnas
grafvar nedlade de saker, som varit den aflidne nyttiga eller
kära, hur mannen får sin sigillring, kvinnan sin spegel och
öfriga toalettsaker, barnet sin docka och sin sparbössa med
sig. Därför har den dödes hvilorum i Österlandet som i
Italien, i Etrurien som i Latium och Roma ursprungligen
formen af ett boningshus. Därinvid funnos — vi hafva
ett exempel därpå bevaradt i Pompeii — triclinier eller
matsalar för hållande af dödsfesterna, löfsalar och lusthus,
åkrar och trädgårdar, hus för frigifna som besörjde
uppassningen hos den döde vid de efterlefvandes måltider hos
honom. Slutligen fans ofta en byggnad, ustrina, där
likbränningen försiggick. Stundom anlades under själfva
minnesvården ett hypogaion, som egaren då ej försummade att
nämna i den inskrift, hvilken anger grafplatsens ändamål
och tillhörigheter.
Om nu också en dylik lyx hörde till sällsyntheterna, och
det vanliga måttet på en area (cedens sepulcro) eller
grafplats, hvars längd och bredd vanligen voro noga
antecknade på minnesvården, var mycket blygsammare, ända ned
till 16 kvadratfot, kunde dock dess ytinnehåll stundom
öfverstiga hvad man i nyare tider anser tänkbart. Så förvaras på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
