Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den redan från början åstadkommit. I synnerhet i östern
grep den omkring sig, och det syntes för kejsar Traianus’
ståthållare i Bithynien, den ryktbare advokaten och
skriftställaren Plinius den yngre vara en tvingande
nödvändighet att intaga en bestämd ställning gent emot densamma.
Saken tyktes honom dock så vigtig, att han ej ansåg sig böra
handla på eget bevåg utan vände sig till kejsaren, för att
begära förhållningsorder, hvarpå Traianus gaf sitt bekanta
reskript, som skulie skapa den första rättsgrunden för den
romerska statens förhållande till kyrkan. Denna
skriftväxling finnes förvarad bland Plinius’ till oss komna
brefsamling. I tionde bokens nittiosjätte bref skrifver han från
Nikomedia: »Jag har aldrig varit närvarande vid någon
ransakning med kristna (under Domitianus menar han väl);
därför känner jag ej hvad som plägar anses som deras brott
eller hur mycket och på hvad sätt man plägar straffa dem.
Jag har ej häller kunnat få klart för mig, om man skall
göra någon skilnad på olika åldrar, huruvida man skall
benåda dem, som ångra sig. Är det det kristna namnet i
och för sig som skall straffas, äfven om den, som bär det, ej
för öfrigt gjort något straffbart, eller är det förbrytelser, som
stå i sammanhang med namnet?[1] Tillsvidare har jag följt
nedannämnda förfaringssätt med dem, som för min domstol
anklagats såsom kristna. Jag frågar dem, om de äro
kristna. Dem som bekänt sig vara det gör jag för andra
och tredje gången samma fråga med hotelse om straff; dem
som framhärda dömer jag till döden; ty jag har ej kunnat
vara i tvifvelsmål om att, huru än det som de bekände
skulle anses, man dock borde straffa deras hårdnackenhet
och oböjliga styfsinthet. Angående romerska medborgare,
som smittats af samma vanvett (amentia), har jag i
handlingarna låtit anteckna, att de skola sändas till Roma att där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
