Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om den stora jätten Bam-Bam och feen Viribunda — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De foro framåt på detta sätt en god stund.
Då hörde Toto åter en gäll vissling från den
gamla feen. Och nu sänkte sig mattan nedåt
med dem och stannade.
Då Toto öppnade ögonen, såg han framför
sig ett mörkt, sky-högt fjäll, vars topp var
betäckt med snö. Vid bergets fot sågs en grotta
öppna sig, och framför grottan satt på ett
väldigt sten-block en fruktansvärd jätte med
flammande ögon. Runt omkring honom lågo sju
ofantliga gråa björnar.
»Hallå! Vem är det, som vågar nalkas mitt
om-råde?» ropade jätten med dånande stämma.
»Känner du inte igen mig, Bam-Bam?»
frågade Viribunda lugnt och klev fram emot honom.
»Nej, ser man på! Minsann är det inte
moster Viribunda», utropade jätten och gav till
ett skrockande skratt, som gen-ljöd bland bergen.
»Välkommen, gamla moster! Jag tror rent av
mosters näsa blivit ännu längre, sedan vi sist
träffades!»
Nu anses det bland trollen för att vara
mycket fint att ha en näsa så stor som en
sna-bel, och därför var det en riktig artighet, som
Bam-Bam yttrade, när han sade, att moster
Vi-ribundas näsa blivit större.
Den gamla feen smålog också rätt belåtet.
»Du har äveh vuxit rätt bra, min gosse», sade
hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
