Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - A. Den första tidens brist på missionsblick - Den lutherska ortodoxien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 36 —
gifter: att väcka och fördjupa troslifvet i kristenheten samt att
utbreda evangeliet bland hedningarne. Det är värdt att lägga märke
till, hur klart den förste verklige missionsprofeten (såsom Warneck
kallar honom) insett det nödvändiga sammanhanget mellan dessa bägge
saker. Också finna vi strax i hans första skrift framställd tanken om
ett fritt sällskap af troende till missionens främjande.
Bland skäl till missionens upptagande anför Justinianus fyra: Guds
vilja (1 Tim. 2: 4), gudfruktige mäns föredöme i alla tider,
kyrkobönernas uttryck, att Gud skall låta de på villovägar stadde komma till
sanningens kunskap och utbreda sitt rike, samt slutligen papisternas
missionsarbete. Och klart och bestämdt gendrifver han teologernas
skengrunder emot missionen.
Sedan den bekante svärmaren Gichtel vunnits för dessa idéer,
vände de sig med Justiniani skrifter till de evangeliskes gemensamma
representation på riksdagen i Regensburg 1664. Här blef saken visserligen
icke afvisad, men resultatet blef ej annat, än att man bad den fromme
och ansedde teologen Johann Heinrich Ursinus, superintendent i
Regensburg, om ett betänkande. Denne erkänner visserligen i sin
mot-skrift i princip en viss missionsplikt för kyrkan — ett verkligt
framsteg —, men förkastar dock alla Justiniani planer, »därför att de icke
hålla sig inom Guds ords och det kristliga förnuftets gränser.» Vid
sidan af djupa tankar om Försynens ledning och beskickade tider
finna vi yttranden sådana som dessa: »Om man verkligen med
utsikt till framgång skulle predika för hedningarne, så borde de för
det första icke vara vilda folk, som äro främmande för allt
mänskligt; för det andra få de icke vara grymma och tyranniska, så att de
icke tillåta någon främling att bosätta sig bland dem. För det tredje
få de ej heller vara halsstarrige bespottare och förföljare af den kristna
religionen, som deras förfäder gått miste om på grund af sin
afskyvärda otacksamhet. Åt sådana hundar och svin skall man icke
kasta Guds helgedom». . . »Är saken af Gud, så skall han själf främja
sin sak och anvisa medel och utvägar därtill, så att hedningarne komma
flygande som dufvor till fönstren».
Ursinus afvisar slutligen såsom varande högmodigt svärmeri
Justiniani tankar på höjandet af det kristna troslifvet och varnar för det
föreslagna »Jesussällskapet» med dessa ord: »Därför bevara oss, käre
Herre Gud!»
Justinianus skref ytterligare en väckelseskrift, som slutar med
följande starka ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
