Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - B. De första segrarna - Söderhafsöarnas apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 199 - -
tet, understödd af några få Rarotonga-bor, som Williams påträffat på
en annan ö och medtagit hem till deras fäderneö. Till en början
mottagen med ett skri af förargelse och ofta stadd i lifsfara, samlade
han dock en liten skara, vann först en höfding, sedan en annan,
slutligen konungen, och efter ett års förlopp hade hela ön upphört med
afgudadyrkan. Williams’ bref skildra med jubel dessa segrar, men
fördölja ingalunda de gäckade förhoppningar och sorger, som han
ofta fick röna. Missionärerna hade af infödingarnes obeständighet
och medfödda otacksamhet skördat erfarenheter, som ingalunda äro
oväntade vid ett djupt sjunket hednafolks öfvergång till
kristendomen, men hvilka naturligtvis af vantrogne sjöfarande begagnades till att
nedsvärta och håna missionen.
Williams hade i längre tid fullt upp att göra på Raiatea, äfven
med att för de nyupptäckta öarna företaga nödiga rättelser i
Tahitibibeln, men han längtade dock mycket efter att få besöka dem och
lämna vägledning i fråga om det löftesrika arbetet. Med trons mod
öfverlämnade han ledningen af missionen på Raiatea åt en infödd
diakon, Tuahine, den förste och en af de bäste af de omvände på
Tahiti, och seglade 1827 jämte hustru och barn på ett handelsfartyg
till Rarotonga. Vid den första gudstjänsten därstädes samlades omkr.
3,000 infödingar, som alla ville taga Williams i handen, så att den
värkte flera timmar därefter. John Williams lade sig med ifver på
arbetet, blef snart herre öfver språket, skref själf de nödiga
läseböckerna och förmådde höfdingar och folk att antaga nya lagar, hvarvid
särskildt ordnandet af det forna månggiftet vållade svårigheter.
Williams’ förhoppning om att inom fyra månader återvända till
Raiatea gick icke i uppfyllelse. Intet fartyg kom. Men då hans
hustru nu omsider gaf sitt samtycke till hans länge hysta plan om ännu
vidsträcktare missionsresor, utbrast han: »Det är Guds finger!» och,
i misströstan om att någonsin erhålla ett missionsskepp från
hemlandet, började han under sitt ofrivilligt förlängda uppehåll att själf bygga
ett fartyg. Ehuru föga hemmastadd i skeppsbyggeri och försedd med
dåliga verktyg *), byggde han dock med tillhjälp af någre infödingar
*) Blott ett enda drag: Något af det första, som lian ville skaffa sig, var en smedja,
och därtill hörde en blåsbälg. Af de fyra getter, som funnos i trakten, kunde den ena
icke undvaras för mjölkens skull; de öfriga tre blefvo slaktade och bälgen gjord af
deras hudar. Men, ve! Den första natten, sedan den blifvit färdig, åto råttorna lädret.
Williams måste då uppfinna en blåsmaskin utan läder. Under »Fredsbudets» första
prof-tur förde han fördenskull med sig tillbaka en hel laddning af de på Rarotonga dittills
okända kattorna, för att bekämpa råttorna, och svin, för att bereda infödingarne bättre
köttmat än deras dittillsvarande lifrätt, råttkött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
