Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Missionsarbetet i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 255 - -
blef därpå sänd till Palamkotta, där han under en följd af år
utvecklade en omfattande verksamhet i Tinevellilandet (Indiens sydspets)
och på Ceylon. Hans och hans medarbetares resor väckte en sådan
rörelse bland folket, att tusentals människor öfvergingo till
kristendomen. Förföljelser uppstodo mångenstädes, och för att skydda de
omvände köpte Rhenius landområde och samlade dem i helt och hållet
kristna byar, där en kateket sattes att förestå den lilla kyrkan och
skolan. Han stiftade »det infödda filantropiska sällskapet» i
Tine-velli för att leda denna verksamhet och hade 1832 vunnit öfver 8,000
själar och uppfört 150 bönhus. Han aftvang brahminerna aktning,
och till och med den världsligt sinnade engelska styrelsen vågade icke,
där han egde inflytelse, öppet visa undfallenhet för afgudadyrkan.
Men redan länge hade det rådt en viss spänning mellan
Rhenius och kyrkan, först angående bruket af den engelska
liturgien och sedan om rättigheten att prästviga »landtpräster», hvilken
Rhenius gjorde anspråk på för sin del, under det att engelsmännen
ville förbehålla densamma åt biskopen. Det slutade med en öppen
brytning 1835, och Rhenius beredde sig på att lämna trakten. Men
ett par af hans tyske medhjälpare ville följe honom, och infödingarne
bönföllo honom om att stanna kvar. Slutet blef, att han stiftade en
själfständig Tinevellimission, till hvilken omkring 7,000 af de
omvände slöto sig. Strid och villervalla blefvo tyvärr följden, men
arbetet fortsattes med kraft från ömse sidor. Då dog Rhenius 1838,
och hans efterträdare, Muller, vände, efter att förgäfves hafva sökt
stöd både hos Londonsällskapet och i Basel, under trycket af
hedningarnes motstånd tillbaka till den engelska kyrkomissionen, som snart
lyckades utplåna spåren af söndringen. Efter sex års förlopp hade
de kristne anhängarnes antal vuxit till 20,000 och efter ytterligare sex
år till 30,000 (de döptes antal samtidigt från 3,000 till 6,000 och
12,000). Vid samma tid lyckades »Sällskapet för evangeliets
utbredande», som hittills endast med kyrkomissionens bistånd förmått
upprätthålla de gamla missionsstationer, som det hade öfvertagit (se sid.
87), att förstärka sitt arbete i Tinevelli, särskildt genom utsändandet
af den utmärkte R. Caldwell (1841), Sydindiens ypperste
språkkännare, som äfven här fann ett ovanligt lofvande arbetsfält, och de bägge
syskonsällskapen delade landet sinsemellan.
Tinevelli är den enda trakt i Indien, hvarest missionen under
denna period uppnådde någon rikligare skörd. Af helt annan art är
det arbete, som i motsatta ändan af landet vid samma tid utföres af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
