Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betyder för oss en oafbruten kontakt med Europa;
genom honom kommer den unga, friska
konst som sedan 1800-talets midt spirat och
vuxit stor och stark i Frankrike, den moderna
konstens rätta fosterland, äfven vår undanskymda
bygd till del. Genom Albert Edelfelt har vårt
folk konstnärligt taget upphöjts bland nationernas
antal.
Den som ej själf upplefvat 60- och 70-talen
får af J. J. Tikkanens arbete öfver Finska Konstföreningen
en god föreställning om konstens
dåvarande status hos oss. De värsta tiderna
voro visserligen öfver, men dilettantismen frodades
ännu, och vid utställningarna gjorde sig
medelmåttan bred. Men kritiken — ehuruväl
den ej mera i samma grad som förr rosade
alt - hade fortfarande för flertalet „oljefärgstaflor",
huru obetydliga dessa än voro, mindre
tadel än beröm. Ej ens den nedslående
utgången af de finska konstnärernas deltagande
i den nordiska industriutställningen i Stockholm
1866 hade kunnat bibringa entusiasterna en
riktigare syn på tingen; det föga milda bedömande
som därvid kom »våra artisters bästa
arbeten’4 till del, förklarades af Fredrik Cygnaeus
vara endast en yttring af »skandinavisk
öfverlägsenhet", ingenting annat.
Man kan godt förstå, att det för dessa entusiaster
— Cygnaeus, Z. Topelius, B. O. Schauman
framom andra — skulle vara svårt, för att
ej säga omöjligt, att erkänna den finska konstens
relativa obetydlighet. Ty denna konst,
den hade de själfva, nästan blott genom makten
af sin hänförelse, skapat ur intet. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
