Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 6. Vistelsen vid Peckafallet. Lodjursjagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
började de följa lospåren. Öfver myr, öfver mo, öfver stock
och sten, öfver berg och genom dalar gick marschen, tills
det blef ljus dager. Då hade djuren gått öfver en liten
sjö, på hvars andra sida reste sig ett brant berg med löf-
skog på sluttningen. »Der äro de,» trodde Daniel; »der
i löfskogen är fullt af harar; der ha de nog knipit sig några
och sedan lagt sig till ro. Gören en liten eld, gossar, och
steken några skifvor björnfläsk; jag vill gå bort till sjöns
norra ände för att se, om de möjligen gått ifrån den ve-
stra höjden och upp i den östra.»
Elden flammade snart upp, och på tillspetsade käppar
stekte gossarne duktiga fäskskifvor. Äfven mor Lissus
läffsor värmdes, och så sågo de Daniel återkomma.
»Jo,» sade han, »de äro i östra berget, spåren äro
gångna i natt, och i småbuskarne vid sjön ha de tagit en
hare, den de gräft ned. De äro således mätta och ligga ej
långt bort. Låtom oss skynda; det är långt på dagen.»
Raskt gingo våra tre jägare öfver sjön och funno den på
stranden nedgräfda haren. Han var föga skadad, hvarför
de togo honom som god pris.
Då de gått ett stycke, funno de, att lofamiljen legat på
en hög sten, hvarifrån den i sakta mak gått längre upp i
berget. Vid stenen nickade Daniel uppmuntrande åt gos-
sarne och hviskade: »snart hinna vi upp dem. Gå före med
hunden, Pecka, och släpp honom så snart han visar sig
orolig.»
Racki tog genast an slaget och drog hårdt på kopplet,
hvarför jägarne gingo ännu raskare. Snart började hunden
visa sig orolig och gnissla. »Släpp honom lös!» sade Daniel
helt högt; »djuren äro på språng.» Hunden upphbann snart
djuren, och hans skall blef nu ytterst lifligt. De sprungo
rätt ifrån jägarne och dessa efter, ledda af hundens skall.
Plötsligt tystnade detta; men kort derpå hördes hunden
skälla groft, långsamt, nästan högtidligt.
»Raska nu på, gossar,» sade Daniel. »Djuren ha gått
upp i träd; se eder noga för att ni ej skrämmer dem!»
Ifriga som de voro, hade jägarne snart upphunnit
hunden. Han stod på en hög ås, bevuxen med åldriga
furor. Vid jägarnes ankomst kretsade han omkring en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
