Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 19. Renfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENFJÄLLET. 143
Strax efter dagningen fick Pecka anledning att till-
fredsställa sin önskan att se sig omkring. Man var uppe
på den kala köjden, och der utbredde sig ett storslaget
landskap för deras häpna blickar. Fjäll på fjäll upptornade
sig nära och fjärran, dalgångar och klippor, frusna vatten
och ändlösa skogsmarker, hvart man vände sig! Resans
mål var uppnådt, och man anade, att här skulle man trifvas
väl. Ett närbeläget fjäll sågs liksom öfverströdt med små
svarta punkter, stora som myggor. De rörde sig, drogo
sig tillsamman i flockar, och så upplöstes flockarne, och der
blef ännu flere punkter. De stodo alla tre tysta och un-
drande, då Pecka utropade: »Renarnel!»
Vore det väl möjligt, att dessa hundradetals svarta
fläckar vore renar. Man tyckte dem vara allt för många.
Man måste gå närmare för att öfvertyga sig derom. Med
stormande fart ilade sällskapet på sina lätta skidor fram
öfver den glittrande snön och uppför den närmaste fjäll-
branten. Och se! De kunde ej tvifla längre, ty hvart de
än sågo syntes spår af renar som helt nyligen gått fram
der, och då de uppnådde fjällkrönet, kunde de tydligen
se, att en mängd renar gingo uppe uti den närmaste fjäll-
sidan.
Jagtlusten grep finnarne. De ville genast söka åt-
komma djuren, men denna plan ogillade deras följeslagare.
Han sade, att innan de hunnit fram till det fjäll der fadern
sagt de borde slå sig ned, skulle dagen förgå. Han hade
lofvat följa dem dit, och detta ville han ock göra. Fadern
hade han lofvat att snart vara åter, och derför ville han
nu utan uppehåll fortsätta resan, tilläggande, att det troliga
vore att de äfven på det fjället skulle träffa renar. »För-
öfrigt,» sade han, »har ni hela våren på eder. Ni hinna
nog bli mätta på den jagten.»
Per trodde sig ha sagt mer än hvad som behöfdes för
att afhålla finnarne från dagens jagt, men dertill kände
han dem för litet. Envishet ligger i finnblodet. Väl er-
kände de, att Per hade skäl för sin mening, men helt och
hållet afstå från jagten ville de ej. »Drag åstad du, Pecka,»
sade Anti. »Per och jag draga kälken; du upphinner oss
nog innan vi ha nyingen färdig i kväll. Gif dig af, säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
