Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 20. Bäfverjägarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÄFVERJÄGARNE. 157
han satte händerna för ögonen, och med armbågarne stödda
på sina knän satt han länge orörlig. Hvad han tänkte, kan
endast den ana som sjelf ung, kraftfull och fri befunnit
sig ensam i den storslagna fjällverlden.
Pecka väcktes ur sina tankar af Rackis skall. Det hör-
des jemt och klingande, hvaraf han slöt att hunden upp-
jagat något djur längre bort bland kullarne. Han skyn-
dade att binda på sina skidor och styrde kosan åt det håll
hvarifrån hundens skall hördes. För att komma fortare
och icke uppehållas af snåren följde han fjället, tills han
hunnit så långt, att han var midtför hunden, der denne nu
hade ställt djuret vid skogskanten. Han kunde nu som en
falk skjuta rakt ned på föremålet för jagten. 1 svindlande
fart närmade han sig, då det brakade 1 kvistarne och han
såg en ståtlig björn springa öfver en öppning i skogen.
Peckas skott lät ej vänta på sig, och björnen föll, dödligt
sårad, ned på snön. Ett matt vrålande, några krampaktiga
sparkningar, och lifvet hade flytt. Då Racki hörde Peckas
skott och såg björnen falla, bröt han ut i ett glädjetjut
och högg gång på gång tänderna i sin ludne motståndares
pels: Peckas glädje uttryckte sig också ljudligt i ropet:
>»Anti, Anti, hallå! Hitåt, hitååt!» Men ingen Anti svarade,
och Pecka upphörde att ropa. »Han är långt efter,» sade
Pecka för sig sjelf, »och hör ej ropen för de skrapande
skidorna. Han hittar nog hit, om han följer spåren. Bäst
jag pelsar af besten medan han är varm,» fortfor han att
tala för sig sjelf; och så började han flå björnen. »En
präktig gubbe det här, Racki. Hvar stötte du på den? Men
hvarför kommer inte Anti? Anti, hallå!» Intet svar.
>Kan han vara sårad af björnen?» Vid denna tanke
blef Pecka bestört. »Åh nej, då skulle Racki ej lemnat
honom. Nej, något annat måste det vara. Jag måste ned
till sjön; der hör han bättre mina rop.» Och dermed
slängde han den stora björnhuden, hårdt hoprullad, öfver
sina axlar och tog vägen nedåt sjön.
Vid framkomsten pröfvade han ännu en gång sina lun-
gors styrka, och nu hade han glädjen höra ett svar från
Anti, ej olikt ett grymtande. Glad i hågen ropade Pecka
en gång till, men fick intet svar, hvarpå han gick fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
