Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 23. Bogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
nom sina fränder, dels genom sammanträffande med fin-
narne under krigsuppträdet, voro våra unga män kända
hvarhelst de kommo, och mången natt gästade de under
sitt ströfvande 1 skogarne sina bekanta. De voro dels för
sin egen skull, dels för det villebråd de alltid medförde,
mycket välkomna, och som ynglingarne sett mer af verl-
den än de flesta finnar, kunde de lemna värdefulla upplys-
ningar och stundom goda råd.
Det var ett ställe öster om sjön Kymmen som ynglin-
garne ofta gästade och dit Anti gerna gick. Der bodde
en gammal smideskunnig finne, som under årens lopp skaffat
sig smedja och verktyg. Som biförtjenst reparerade han
finnarnes och böndernas bössor. Hos denne man trifdes
Anti väl, och det hände understundom, att Pecka fick ströfva
omkring ensam. Den gamle finnen var enkling, och hans
hus sköttes af två döttrar. Under en sin vistelse der upp-
hunnos de unga männen af en finne från Gräsmarken, som
flere dagar sökt dem. Nu var hans egen och grannarnes
anhållan, att Pecka och Anti skulle följa honom hem för
att hjelpa finnarne att döda en förskräcklig björn, som flere
år gjort dem skada och nu under senaste veckorna sårat
tre jägare, hvaraf den ena tagit döden. Med nöje gåfvo
våra jägare sitt bifall, och omedelbart derpå drogo de ut.
Under vägen antydde finnen, att den björnen nog vore för-
trollad och »stämd» på folk, ty skott bet ej på den, och
icke heller stannade han i gillren. Ett sådant hade han
varit uti förliden höst, men det hade han rifvit sönder som ’
höken en hjerpe. Ni önskade finnen sig hafva en ärfd
silfverslant. Af den skulle han då skafva något silfver och
ingjuta i kulan, så skulle björnen få sin bane.
Ja, det var en oroande upplysning våra jägare erhöllo
om björnen. Anti visste inte hvar en ärfd silfverslant fans,
men nog skulle han velat hafva en sådan. Pecka svarade
honom, att björnar hade de dödat så många med de kulor
de hade, att det nog skulle gå lika bra ändå. Han trodde
för öfrigt ej att någon nu för tiden kunde trolla. »Ja, nu är
fader Micko framme igen,» sade Anti; »det är nog han som
inbillat dig det der. Jo, du kan vara säker om att de fin-
nas, och jag skulle önska jag kunde så pass som Wappu,
då ginge ingen björn fri för oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
