Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
’ur det är fatt med dig, återtog hon och tryckte
vännens kådiga hand.
— Å, det är inte farligt, mente ynglingen och
strök det mörka håret ur pannan, men, sir du, jag
tycker, att min tid förrinner utan någon verklig nytta,
och under våren är det alltid så långsamt. Du ska’
veta, ’uru gärna jag velat läsa, men det är väl bäst det
som sker.
Ett fridfullt uttryck lägrade sig öfver hans anlete
vid dessa sista ord. Han steg upp och lade några
vedträn på "kasten", och Kerstin hjälpte också till.
— När skall du resa? frågade han.
— I morgon, må du veta, Olof, svarade kullan.
— Jaså, redan i morgon, sade Olof och sökte
fruktlöst kväfva en suck.
— Till ’östen, ja säkert före Mikaelitider, är jag
’emma igen, och nog ska’ jag ’ålla af dig, hvar jag är.
Den glada kullan blickade på Olof med sina
trofasta ögon vid dessa ord, och hans anlete
uppklarnade. Hvad gjorde det att vandra den fattiges väg,
när Kerstin, den vackra och älskvärda flickan, skulle
följa genom lifvet.
— Kommer du i’åg blomman och löftet den där
sommarmorgonen? sporde han och såg på Kerstin.
— Jajamen, försäkrade hon, men nu kommer jag
i’åg, att du också ’ar gifvit mig ett löfte. Jag skulle
få ’öra en visa, som du gjort, jag.
Kerstin såg riktigt nyfiken ut, och Olof stödde sig
mot vedkasten och lutade tankfullt ansiktet i händerna.
Stackars yngling! Den bleka nöden hade gjort, att
visorna, de kära visstumparna, nästan blifvit
bortglömda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
