Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Vass gick, och Anna satt kvar, försänkt i sin bittra
sorg. Ack, hvad världen nu syntes henne mörk!
Så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon älskat
Svärd. Eedan som barn hade det varit hennes fröjd
att få vara tillsammans med den liflige, solbrynta
gossen, hvilken, ledd af tonerna från hennes vallhorn,
förde sin hjord till den trakt af bergen, där hon befann
sig. Han hade då plockat hjortron på mossen åt henne
och fått så månget hjärtligt tack, så mången varm blick
till lön för sin möda. Bägge voro då ense, att dagarna
voro längre och skogen dystrare de dagar, då de icke
träffade hvarandra. Hvarför det så var, hade de icke
tänkt på. Och sedan, då hon blifvit äldre, då de
båda ej längre voro barn, hade vänskapen varat, och
hon hade känt sig glad, då hon träffade honom på
kyrkvallen om söndagarna. Mången gång hade hon då, i
likhet med de andra flickorna, haft en blomma att
fästa i rocken på den, hon mest tyckte om. Och så
en dag hade de för hvarandra omtalat, att den
tillgifvenhet, som länge förenat dem, blifvit en starkare
känsla. Men nu var han borta för alltid. Nu voro
hennes käraste och ljufvaste förhoppningar bäddade i
grafven.
» *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
