Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
De voro vackra dessa visor, och s&aldea säger med
rätta om dem :
"Det djupaste vemod och fröjd på en gäng
Ur Dalarnas folkvisa talar.
Där leka förstulet i tonernas vår
De grannaste löjen, den renaste tår
Af kärlek och vemod tillika."
Förda dit hän af visans ord, glimmade i sådana
sångens stunder för de båda kullorna Gcsundabergets
höga hjässa och de hvita kyrkorna vid hembygdens stora
sjö, och för deras öra ljöd då så tydligt vallhornsklangen
i skogen vid Rossberg och blommorna kring "Malins
kyrka" nickade dem liksom till och frågade, när de
åter skulle vända om. Som Alpens son, när han i
fjärran land hör en hemlandston, blir hemsjuk, så kunde
äfven stundom våra kullor falla i hvarandras famn och
gråta tyst vid minnet af hembygden, men så vaknade
vandrings- och — få vi väl säga så — äfventyrslustan,
och så glimmade nya och åter nya kupoler dem emot,
x:h så hade nu en sommar och en vinter gått och det
va. åter blommornas tid.
Sutto de så en kväll — det var i försommarens tid
— i högstammig skog och sysslade med sitt hårarbete,
under det åter en liten kär dalavisa ljöd i dämpade
toner. Öfver skogens toppar sågo de torn och
tinnar från ett närbeläget slott höja sig, och
jägarhornen gåfvo i fjärran smattrande signaler.
Hastigt tystnade dalavisan, när en högrest, ståtlig
jägare, iförd en dyrbar, grön jaktdräkt, helt plötsligt,
med sin springare stannade framför kullorna. Han lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
