Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu var det där, det oundvikliga, det förfärliga!
Hon — Märthabarnet — hade begifvit sig af om
middagen på en af sina vanliga samaritfärder,
vändt åter dignande maktlös, fuktblek, skakande
af hosta. Knappt hade Agneta fått in henne i
salen, lutad i soffhörnet, förrän blodstörtningen var
öfver henne. Så mycket hade det ju infe varit,
kanske ett par munnar fulla, fradgigt ljusrödt och
sönderpiskadt af hostan — men o, det var dock
blod, hennes stackars sargade lungors blod, och
det var icke möjligt längre att blunda för
sanningen! Nu var hon litet bättre, blek och förbi
förstås efter det svåra anfallet, men så ljus och
leende mild, där hon slumrat in på soffan i »lilla
blå kammaren». Nej, så förmådde Agneta icke
tala längre, rösten svek henne, måste också genast
skynda tillbaka hem, hade bara velat, att
Karl-Olof skulle veta, allt, och hoppades han snart kunde
titta till dem, om möjligt redan i morgon!
Och i det tysta arbetsrummet i
Leksandsnoret vid den spända kopparnervens andra ända
satt Karl-Olof, och det var som om hela nattens
mörker, ödslighet och kyla under döfvande
vågbrus vältrat sig in på honom och slagit samman
öfver hans hufvud. Hur var det möjligt, att ett
sådant haf af sorg kunde utgjuta sig ur denna enda
lilla tråd, som förband honom med yttervärlden;
att en kort minut kunde rymma en sådan
oändlighet af smärta! Hvad han hade svarat Agneta, det
visste han knappast själf; hans tunga hade nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
