Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Tjutet i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVERORMEN 39
annars är den mest hätske och energiske apachejägare,
man kan tänka sig.
Att dessa hans ord inte förfelade att göra önskad
verkan hördes genast, då den unga frun förskräckt
utropade :
— Men tänk, om de redan hunnit giva sig i väg?
Och om indianerna i så fall fått tag i dem?
— Sannerligen inte mycket troligt, ty min bror har
alltid ett utmärkt väderkorn. Det var bara en gång för
flera år sedan ...
— Min gud, vad säger ni?... Det skulle således
ändå ha hänt? ...
För all del, bli nu inte orolig också för den
historien ... Vi hade det på den tiden mycket svårare
här ... Aldrig någon militär att lita på, och apacherna
var djärvare under den där skurken, Vargens son, som
jag smickrar mig med att...
Meningen avbröts av ett hemskt tjut, som kom
skrävlaren att rycka till och att blekna.
Detta ljud var honom sannerligen inte obekant —
präriehundens tjut eller rättare prärievargens ~ men
på samma gång Silverormens, då denne med sina
stam-f ränder och vildhjärnor voro på krigs stigen.
Även fru Winter och den unge läkaren Charles
Wood hade lystrat till det skarpa tjutet med en viss
oro. Och man fortfor att lyssna för att höra det
upprepas, liksom även don Fernando gjorde det med
oförställd späning.
Men allt blev tyst... Något upprepande hördes
inte av.
— Ett obehagligt läte det där, sade läkaren, mera
för att bryta den beklämmande stämningen, som i
synnerhet på den unga doktorinnans nerver tycktes
irriterande. Brukar det där tjutet ofta ge sig tillkänna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
