- Project Runeberg -  Silverormen : den siste apachehövdingen /
57

(1929) [MARC] Author: Axel Kerfve
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Spöket, som slogs med påk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SILVERORMEN 57

i väg. Själv tog Sam allt skränet om, att apacherna
voro i anryckning, dels med en känsla av tvivel dels
framför allt som en intressant källa till nya äventyr,
om det nu verkligen vore så, att don Fernando ocli
dennes spioner, espias, hade rätt.

Man skulle nog veta att reda sig mot en mins I
tiodubbel övermakt. Till och med hans syster kunde
ju skjuta riktigt bra. Men hur det för den delen var
med d:r Wood, hade han dess värre ingen aning om.
Antagligen kunde han väl ändå skjuta något, eftersom
han ju var amerikan och alla äkta »amris» ju få öva
sig med skarpskjutning från det att de äro småpojkar.

I alla fall kändes det nog litet kusligt med all
denna hemska tystnad. Då hade det i Sams tycke
varit bättre, när man skrek och larmade, så att hela
haciendan skakade. Som det var nu, kunde man ju
bli riktigt spökrädd, alldeles som kokerskan, som
emellertid ofta blev det mitt på dagen, fast då merendels
om hon råkade få se sig själv i någon spegel! Eller
bara i en blank kastrull.

Hur som helst var nu detta som hänt denna kväll
och som kanske ytterligare skulle hända dem,
ingenting att leka med. Sam tog det inte heller på det sättet,
där han nu i kolande mörkret smög sig upp för den
ganska pompösa trappan och vidare in 1 den långa,
kusliga korridoren, som med sina utsprång just
lämpade sig särdeles väl till farliga bakhåll.

Med handen hårt knuten om revolverkolven, smög
han sig fram under spänd uppmärksamhet, hela tiden
undrande över, att han inte ens från systerns och
hennes mans rum eller från grannrummet till detta, där
d:r Wood tagit in, hörde minsta knyst. Hela huset
var verkligen som utdött, som om där inte fanns
minsta liv mer än nu han som smög omkring där.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:46:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/silvorm/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free