Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. De spökande händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 AXEL KERFVE
Det var dock ingalunda tyst. Uppe vid
brandplatsen hörde man apacbernas röster, men inga andras.
Kanske voro de överrumplade redan döda — eller av
skrämsel alldeles förstummade.
Smygande som kattor, vilka nattetid gått ut på rov,
gledo Sam och Långe Bob fram i den av Sam anvisade
riktningen, allt under det de på bästa sätt togo
betäckning och höllo sig i de djupaste skuggorna, medan de
endast ytterst svagt viskande meddelade sig med
varandra, och då endast i korta, alldeles nödvändiga ord.
Plötsligt, när Sam började tro, att man gått
alldeles vilse, stannade både han och Bob vid ljudet av
en kvist, som bröts helt visst alldeles i deras närhet.
De stannade båda och lyssnade med intensiv skärpa,
men kunde inte höra något mer.
— Höger, sade Bob efter en stund, alldeles som
om han blott andades fram detta enda ord. Och Sam
följde med en viss undran.
Bob lade sig nu ned på marken och började krypa.
Sam gjorde på samma sätt och kom alldeles bakom
Bob. Men vad nu detta skulle tjäna till, kunde han
inte förstå.
Förklaringen kom dock i samma stund med att en
arm och sedan ännu en famlande sträcktes över dem,
och i den ena armens hand en bössa, med vilken
den smygande liksom trevade sig fram med yttersta
försiktighet.
Dessa båda händer hade kommit fram ur en tät
buske, och allt gick mycket långsamt. Det hela var
som en spöksyn och kom Sam att rysa. Belysningen
var även ytterst klen, och man skulle inte kunnat se
det minsta, om ej just på den fläcken en stråle från
bålet trängt fram mellan skogens grenverk. I annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
