Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4199 —
gärna aftågat, men den på de flesta ätällen uppgångna
isen gjorde detta svårt, och Kapfelmann, som lade sig
emellan dem och de små ögrupperna, tillspärrade dem
därigenom aftägat. Alands invånare, uppmuntrade och
anförda af en präst Gummerus och af den tappra
kronolänsmannen Arén, grepo vid flottans ankomst till vapen
och nödgade 300 Ryssar att sträcka vapen. Så befriades ön.
Här och i graonskapet var svenska skärgårdsflottans
station under hela sommarn, och alla sjöslag under
detta krig föreföllo i sunden och vikarne emellan Åland
och Åbo, i hvars grannskap ryska skärgårdsflottan
vanligen låg, sedan den dragit sig uppåt från Sveaborg till
Hangö udde, Här föreföllo många både stora och små
fäktningar, i hvilka svenska tapperheten förbärrligade sig,
emedan den nästan alltid hade att kämpa mot
öfvermakten och mot landtbatterier. Svenska flottan var bär
alldrig öfver 40 segel stark och till +:del underlägsen den
ryska. Likväl tryggade hon ej blott svenska kusten utan
äfven svenska trupplandeättningar på finska kusten, och
det var ej bennes fel, att dessa ej fingo lycka. Intet
ställe bar varit ärofullare för svenska vapnen, än detta
öhaf, och fäderneslandet borde med tacksamhet och
vördnad i tideböckerna bevara sådane namn, som
Hjelmstjerna, Jönsson, Brant, Sjöbolm, de Brunck,
Wirsén. Blutt en enda af dessa fäktningar var afgörande,
den vid Grönviksund, som öfverstlöjtnant Brant den
50 Åug. vann, då Ryssarne förlorade 13 kanonbätar;
de andra kunde ej bli afgörande, emedan Ryssarne
nästan alltid drogo sig i säkerhet under sina kuster och
kustbatterier. Märkvärdig är en anekdot, bhämtad från
en bland de första träffningarne, där den tappre
anföraren, öfverste Jönsson, blef dödligt sårad. Under
dödssärets qval, omgifven af sina officerare, sträckte han
siua bedjande hävder mot bimmelen och uttalade denna
förbaunelse öfver landsförrädaren: ”Olof Cronstedt, jag
instämmer dig härmedelst inför GCuds eviga domstol, att
stå till ansvar för mina plågor och för så många
tappra mäns hif, hvilka i dag bhlifvit skjultna med svenska
kulor fråu svenska skepp.”
Nu vilja vi förtölja finska landtkriget, det enda,
som, jämte skärgårdsflottans bragder, förtjenar namn
af krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
