Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till var hon själf skuld, och att om hon ej hade
nekat honom sin kärlek, hade Anders Johan aldrig
behöft komma i sådan nöd. Gud själf hade
befallt detta offer, och med någon förhoppning om
lycka för sig själf gick Elsa icke in i sitt äktenskap.
Lyckan fann Elsa ej heller, och mest af allt
plågades hon, när hon märkte, att det ej låg i
hennes makt att gifva mannen den lycka, hon efter
allt hvad han lidit, unnade honom. Det värsta
var, att hon alls icke förstod sig på mannen. Han,
som förr varit mild och lätt att umgås, blef efter
giftermålet misstänksam, retlig och tvär. Och midt
under allt detta visste Elsa, att han för henne gick
och bar på en kärlek utan mått.
Också var det mest under mannens kärlek, som
Elsa led. Så länge hade nämligen Anders Johan
sträfvat och stridt för att få det enda, han någonsin
önskat sig af lifvet, att han när han nått det
liksom icke unnade någon annan att se hans hustru
eller vara i hennes närhet. Elsa var ännu skygg
emot sin man, och när han nalkades henne, kunde
han ofta se, att hon blef orolig. Då blef han
underlig till mods och började som under sin olyckas
dagar att söka ensamheten. Elsa led af detta, men
hon kunde icke förändra sitt eget jag, och hur
noga hon än gaf akt på sig själf, fann hon intet,
som hon tyckte sig kunna ändra. Endast hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
