Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de båda i längden aldrig. Anders Johan blef den,
som dog först af dem två. Det var en vårafton
just vid den tid, då de första lärkorna kommit.
Men när han lefde sina sista timmar, då det säges,
att allt hvad människan lefvat, går hennes inre syn
förbi, då hände med honom det underliga, att det
såg ut, som om han icke kom ihåg det, som han
lefvat, utan bara det han drömt. Hela lifvet blef
för honom förbytt, blef så, som det aldrig hade
varit. Ingen annan talade han om, än om Elsa,
och ingen annan kom han ihåg. All sorg, bitterhet,
missräkning och tungsinne, som han burit på i
hela sitt lif, var, som om det aldrig funnits. Han,
som alltid varit underlig och otillfreds inför lifvet,
blef inför döden tålig under plågorna och stilla
som ett barn, och ingen kunde förstå, hvar han tog
de ord ifrån, i hvilka han klädde dikten om Elsa
och sig själf.
— Du har gjort mig lycklig genom hela lifvet,
sade han, men du tror inte, hvad jag är glad att
få dö.
Elsa satt och hörde på allt detta och när Anders
Johan tystnade, såg hon på honom, som låg där
hvithårig och skrynklig med magra händer, hvilka
fingrade på täcket. Då tyckte hon sig återse honom,
sådan hon mindes honom från den dag, då de
först möttes, och han var sorgsen och ung, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
