Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob och hans hustru voro två underliga
enstöringar, sådana man ännu ibland finner dem långt
inne i skogen, fjärran från andras boningar, och
hade de velat berätta allt om sina öden, skulle de
nog haft underliga ting att förtälja. Ty Martina
var af dem, som sett både skogsfrun och necken,
hvad irrblossen, som lyste öfver Hvitmossen
betydde, kunde hon också berätta om, när hon ville,
och för allt som tisslade och tasslade i skogen,
eller jämrade och suckade, när vinternatten låg
stjärnklar och kall öfver den frusna insjön, hade
hon både öga och öra. Martina kände sådant mycket
väl och kunde tolka allt trolltyg vida mera redigt
och klart än något annat, som händt under hennes
enformiga lif. Men bäst förstod hon dock de små
väsen, som pysslade och sysslade rundt om i buskar
och snår, ledde henne på rätt väg i skogen och
skildes från henne, först när hon tog ned nyckeln
från dess mångåriga plats i springan under fönstret.
Då tassade de alla bort på lätta fötter, glada att
ha fått följa så långt. Och tjöt då vargen långt
bort under de snöiga granarna, då visste Martina,
hvem hon hade att tacka för, att hon sluppit
helskinnad hem. Jakob hörde alltid tyst på, när hustrun
berättade sådant, och ibland hände det, att han
nickade bekräftande, som för att gifva hennes ord
det understöd, hvilket de förtjänade och måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
