Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om skogens tystnad skrikit efter henne och jagat
henne fram.
Inne i stugan låg Jakob, som han legat de
två sista åren, i sin säng. När Martina kom in,
slog han icke ens upp ögonen, och ännu darrande
i hela kroppen efter skogsskrämseln, gick hustrun
fram till spiseln, plockade den full med grenar och
ris och tände elden. Den sken upp i det skumma
rummet, där de små fönstren släppte in så litet
dager. Men bort till vrån, där Jakobs ansikte låg,
nådde icke eldskenet, och där hon satt, kunde
Martina icke varsna, om den sjuke fortfarande sof eller
vaknat.
— Är det du, Martina? ljöd plötsligt Jakobs
röst från hörnet bakom fönstret. Du har dröjt
länge.
— Jag var trött och satt och hvilade i skogen,
genmälde hustrun. Hur har du haft det i dag?
— Som alla dagar, kom svaret.
Jakobs röst lät så klar och mild, att Martina
måste gå närmare för att se på honom.
— Jag har visst sofvit en stund nu, sade den
gamle. Det kommer af, att jag så länge legat ensam
och tänkt.
— Hvad har du tänkt på? frågade Martina.
Besynnerligt! Det var, som om skogen följt
henne ända in i stugan och tagit skrämseln med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
