- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
139

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139-

handlingen ej kunnat af borgenären företes,shaf gäldenären aldrig
påstått, att skulden skulle ha upphört’). Huru skall nu d-etrna
fördel, hvad bevisskyldigheten angår, kunna förklaras? Man har
sagt, att i upprättandet och gifvandet af en skriftlig handling å
en obligatorisk rätt ligger en öfverenskommelse om
bevisskyldigheten af det innehåll, att om icke skriften företes, gäldenären är
fri från bevisskyldigheten för att obligationen upphört. Ar detta
riktigt, då är otvifvelaktigt gäldenären bevisskyldig för, att dylik
handling gifvits, då han erkänner skuldens uppkomst, men påstår,
att dervid sådan handling upprättats, och detta deremot bestrides
af borgenären, hvilken påstår, att någon skriftlig handling arldrig
upprättats. Aftalet om bevisskyldigheten d. v. s. den skriftliga
handlingens gifvande är nemligen i så fall en sjelfständig
öfverenskommelse jemte den gjorda utfästelsen, och på samma sätt
som den, hvilken erkänner en förbindelse men påstår, att den är

förenad med ett resolutivt vilkor, måste bevisa detta, blir ock i

i

detta fall gäldenären bevisskyldig för öfverenskommelsen angående
bevisskyldigheten. Kan han ej föra det bevis, honom i detta afseende
åligger, blir han såledeä ålagd att betala, äfven om han påstår,
att skulden sedermera upphört, och att dervid den enligt hans
påstående gifna handlingen till honom återstälts och sedan förstörts.
Ett dylrkt resultat tro vi ej, att det varit lagstiftarens mening att
åvägabringa 2). I så fall skulle nemligen aldrig en gäldenär, som
vid skuldens stiftande gaf revers å densamma, sedermera, då han
vid betalningen återfick den, våga förstöra densamma och således
njuta den med det antagna aftalet om bevisskyldigheten afsedda
fördelen. Borgenären behöfde blott, sedan gäldenären väl erkänt
skuldens uppkomst, förneka utfärdandet af särskild skuldsedel, för
att bevisskyldigheten om ett annat förhållande skulle falla på
gäldenären, under det att han sjelf fick tillgodonjuta beviskraften

’) Se rättsfall i. N. T. IX s. 193, N. J. A. I s. 87, IV s. 239, VIII s.
551, XI s. 210.

2) Det i N. J. A. XII s. 312 anförda rättsfall ådagalägger icke någon
motsatt uppfattning hos lagskiparen, ty der var gäldenären särskildt
förpliktad att utställa den ifrågavarande reversen å en redan förut existent skuld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free