Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande honom i rockskörtet; men det vissa är, att
qvin-nan vände bort hufvudet och svarade i alldeles
förändrad ton:
• •
— At och sof här öfver natten, så ska‘ jag sedan
säga, hvad det kostar. Jag ville bara veta, om du
hade pengar eller ej.
— Gör sak samma, livad ni ville, mor, inföll Paul,
— efter jag nu vill betala först, eljest gå vi ett stycke
till i afton.
Qvinnan sade priset, och Paul tog upp en gammal
röd silkesnäsduk, i hvars ena hörn han hade några
silf-vermynt, af hvilka han betalade, livad hon begärde.
Derefter infördes vi i en liten sidokammare.
Då vi blifvit ensamma, satte sig Paul ned på sitt
positiv och lät hufvudet sjunka mot bröstet. Det
föreföll som om han gråtit.
Jag kröp upp på en stol, stödde armbågarne emot
bordet och hakan i diänderna, och betraktade Paul.
Gästgifverskans ord om vår far hade, utan att jag
kunde reda det, gjort ett pinsamt intryck.
Benämningen “mördarungar** återljöd hemskt i mina öron och
blåste bort all den glädje, som fylt min siäl under
vandringen. Jag kände instinktlikt, att det häftade vid
oss något af vår faders skuld, som gjorde, att
mermi-skorna med förakt blickade på hans barn.
Medvetandet af att vara så godt som brännmärkt
för hela lifvet vaknade helt oredigt i min själ. Jag
kände, att min faders arf var en missdådares, och att
hans vanära skulle följa mig lika troget, som ädlingens
förgångna bragder kasta sitt återsken på hans ättlingar.
Jag var en vanryktets son.
En hvar vet, huru ömtåliga barn äro för allt, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
