Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen - I. Av redaktör G. Gerhard Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60,000 medlemmar, vilka sände till kongressen ej mindre än 266
ombud. Här beslöts nu bildandet av Sverges landsorganisation.
Kongressen väckte stort uppseende, särskilt med anledning
därav, att frågan om den fackliga och politiska arbetarrörelsens
samband här fick ett uttryck, som icke kunde glädja alla för
den enbart fackliga rörelsen intresserade. Beslutet i den
punkten blev sådant som de naturliga betingelserna skapade det.
Fackföreningsrörelsen i Sverge hade aldrig varit en fristående rörelse,
utan gått hand i hand med den socialdemokratiska, och det hade
varit denna sistnämda rörelse som administrativt tagit befattning
med allt arbete för insamlingar till alla större fackliga strider. När
det socialdemokratiska partiet bildades så hade det också skett på
grundvalen av just fackföreningarna, vilka sålunda dels utgjorde ett
led i den politiska organisationen, genom anslutningen till partiet,
dels ett led i den fackliga, genom anslutningen till fackförbundet.
Vid denna landsorganisationens första kongress ville man icke
på en gång slita detta band mellan den politiska och fackliga
rörelsen utan fastslog i ingressen till stadgarna en punkt om att varje
förening, skulle senast tre år efter anslutningen till
landsorganisationen ingå i det socialdemokratiska arbetarepartiet, i annat fall
vore den skild från landsorganisationen. Det var denna paragraf
som blev kallad »tvångsanslutningeii» och som ledde till så mycken
debatt i hela den svenska pressen. I övrigt fastslogs den nya
organisationens uppgift som defensiv: den skulle lämna hjälp, då
fackförbunden ej ensamt förmådde det, vid konflikter som uppstode då
föreningsrätten hotades och då lönenedsättningar föranledde strid,
samt vid alla lockouter. För konflikter som uppkomme genom
fordringar på bättre löner och arbetsvillkor svarade fortfarande de
enskilda förbunden, som också alltjämt skulle ensamma utföra alla
mindre strider.
Inom landsorganisationen själv arbetade sig också fram
meningen om att »tvångsanslutningen» vore ett olämpligt uttryck för det
samband mellan facklig och politisk arbetarrörelse som utan alla
tvångsbestämmelser likafullt funnes ändå, och vid kongressen 1900,
då landsorganisationen blivit stabil och kunde bygga på något års
erfarenheter, blev denna tvångsparagraf upphävd. I stället uttalades
i ingressen till stadgarna att landsorganisationens åliggande bl. a.
skulle vara »att verka för* att vaije fackförening anslöte sig till
sin orts arbetarekommun och genom denna till socialdemokratiska
arbetarepartiet. Därtill gavs befogenhet åt arbetarekommunerna att
i vissa fall deltaga i ledningen av den fackliga verksamheten på
platsen samt rätt att sända ombud till landsorganisationens
kongresser. Vid kongressen i augusti 1906 uteslöts emellertid ur stadgarna
allt som rörde arbetarekommunernas befogenhet och rätt i nyss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
