Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård, frivillig, av fru Agda Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
årtionden senare tillkom Bikupan, som mottager till försäljning mot
provision — till betäckande av en del av kostnaderna — allehanda
slags arbeten tillverkade av kvinnor; i slutet av 1880-talet
samman-slöto sig dessa båda till gemensam verksamhet. — I Stockholms
alla församlingar såväl som i andra för att ej säga de flesta städer
Annas föreningar, under olika benämningar, med det målet för sin
strävan att bereda fattiga kvinnor tillfälle till arbetsförtjänst i
hemmen- på deras från de husliga sysslorna lediga stunder. — Arbete
genom platsförmedling har även, långt innan offentlig sådan kom till
stånd, på frivillighetens väg beretts kvinnor, t. ex. genom
Adresskontoren i Stockholm;
b) genom att uppmuntra sparsamhet: Fosterländska Föreningen
bildades 1869 för sådant ändamål samt för att liva till
själwerk-samhet för framtida oberoende; vid obemedlades insättningar i
Liv-ränte- och Kapitalförsäkrings-Anstalten göres av föreningens medel
tillskott till insatserna i förhållande till de insättandes egna
bemödanden. — Genom s. k. Vandrande Sparkassan har man i
Stockholm försökt att underlätta småfolks bemödanden att göra
besparingar, genom att på regelbundna, förut tillkännagivna tider i en
del egendomar till salu utbjuda postsparmärken ; under 7 år som
verksamheten pågått ha försålts märken för över 50,000 kr.
Organisation av arbetet.
I större samhällen, där ett stort antal föreningar av olika slag
uppstått, händer lätt att åtskilliga familjer och individer bliva
föremål för understöd och hjälp från flere föreningar på en gång, under
det samtidigt bidrag lämnas även från den legala fattigvården och
enskilda personer, utan att alla dessa hava en aning om varandras
åtgöranden. Sådant kan påtagligen ej vara annat än skadligt för
mottagaren; därigenom inkräktas ock på de hjälpandes förmåga i
så hög grad, att många, som behövde stöd, måste förbliva ohulpna.
Det är ej möjligt att förekomma detta missförhållande på annat
sätt än att det finnes en centralpunkt, där alla upplysningar i detta
avseende insamlas och där ett rådplägande kan äga rum mellan de
intresserade. Denna plats bör tillika vara lätt tillgänglig för dem
som råkat i bekymmer och behöva hjälp och råd, så att de veta
vart de kunna vända sig för att få anvisning på var och hur de
lämpligast skola söka det stöd, varav de äro i behov. Finnes ej en
sådan plats, så drivas de att anmoda obekanta om understöd och
en lätt erhållen men otillräcklig «gåva frestar till fortsatt tiggeri, som
snart blir till en förslöande vana.
I Stockholm bildades 1889 en förening med sådan uppgift, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
