Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Myteriet ombord å »Wellington» 1827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fartyget, så snart detta drejat upp för sitt ankare. Black Pete
såg den hotande situationen och hann nätt och jämt köra
ner ett fyratiotal av banditerna under däck, för att ej den
mångtaliga »besättningen», som för ett sjömansöga borde
verka maskeradsällskap, skulle väcka de besökandes
misstankar.
Möjligen hade han redan under vägen till bestämmelseorten
tänkt ut på vilket sätt han skulle uppträda vid sin
ankomst och vilka uppgifter om fartygets resa och orsaken
till besöket i Kororarika, han skulle avgiva. Alltnog, då de
båda kaptenerna Duke och Tanner inom loppet av några
minuter gingo över relingen, var Black Pete inne i sin roll.
Väl vetande, att den omständigheten, att icke vara hemma i
sjöterminologien och allt annat, som tillhör en sjöfarandes
»abcd», var hos honom en stor blotta, som kunde fördärva
det hela, slog han från början an en glad och obesvärad ton
och bjöd de båda sjöbussarna genast in i kajutan. Visserligen
satt kapten Kennel antagligen lyssnande i den lilla
hytten, men han var i säkert förvar, och om han skulle försöka
ge sig till känna — ja, då hade han även i detta fall en
förklaring i beredskap.
Whiskybuteljen kom i blinken på bordet, och Pete hade
föresatt sig att inrikta sina ansträngningar på, att så hastigt
som möjligt få sina gäster berusade, för att lättare kunna
reda upp sin egen kinkiga situation. Han lyckades dock
endast till en del nå detta mål, ty han kände ej till vad dessa
garvade bussar kunde tåla — de brukade ej vara mer än
upprymda, då andra dödliga skulle ha legat under bordet.
Pete — som till sina gäster uppgivit sitt namn vara Kent
— bestormade dem med frågor om förhållandena i landet
och om infödingarnas kannibalism m. m. och sökte på detta
sätt i det längsta förhindra samtalet att beröra honom själv
och hans fartyg. Men slutligen kom det oundvikliga. Kapten
Duke kastade i ett lämpligt ögonblick om samtalsämne, i det
han yttrade: »Jag kände igen den här skutan vara briggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
