Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stolthetens hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krati. Och han var ails inte skygg för dem. De
försökte ej göra sig gällande som könsvarelser. Ja,
däri låg det. Det fanns hos dem något annat och
högre än brutal livshunger. Han var ömtålig, det
visste han. Dessa officersfruar med sina nakna
skuldror och bara armar, sina käcka blickar, sin
livlighet och sin utmanande kvinnlighet irriterade
hans nerver.
Och inte trivdes han mycket bättre bland
officerarna. De togo allt så lätt, de drucko, rökte och
svuro sig fram genom livet och hävdade köttets
evangelium inte mindre skamlöst än deras damer.
Han kände sig aldrig riktigt behaglig till mods i
sällskap med officerare. Och inte de heller
tycktes vidare angenämt berörda i hans. Och alltid hade
han en känsla av att de skrattade åt honom i smyg,
eller beklagade, kanske rent av bara tolererade
honom. Var gång han råkade dem föreföll det honom
som om de ville betona någon brist hos honom,
dra uppmärksamheten till sådana egenskaper i
deras eget väsen som han själv saknade och som han
tackade Gud för att han saknade. Fy tusan! De
voro av samma ull som deras damer!
I själva verket var Percival Ford lika litet en man
för kvinnor som han var en man för män. En blick
på honom var nog att visa orsaken. Han hade en
kraftig fysik, hade aldrig haft någon närmare
bekantskap med sjukdom, ej ens med mindre
åkommor, men han saknade vitalitet. Han var en
negativ organism. Intet blod, som vore det minsta
benäget att komma i svallning, kunde ha givit näring
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
