Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom väl bekant. Och det var ett underverk, att
den skara människovrak, som utgjorde Koolaus
undersåtar, någonsin kunnat släpa sitt hjälplösa elände
uppför de branta stigarna till detta otillgängliga
ställe.
»Bröder», började Koolau.
Men en av de grimaserande, aplika idioterna
utstötte ett så vildt läte att Koolau måste vänta tills
detta skri slungades av och an av klipporna och
ekade långt borta i den stilla natten.
»Bröder, är det inte sällsamt? Vårt var landet,
och se, det är inte längre vårt. Vad gåvo de oss,
dessa Herrans predikare och dessa spritens
predikare? Har någon av er fått en enda dollar för detta
land? Nu är det deras, och till tack säga de oss
att vi kunna gå och arbeta i deras jord och att
vad vi i vårt anletes svett arbeta samman, det skall
bli deras. I gamla dar behövde vi inte arbeta. Och
när vi bli sjuka, beröva de oss vår frihet.»
»Vem skaffade oss sjukan, Koolau?» frågade
Ki-loliana, en torr och senig man med en uppsyn som
så starkt påminde om en skrattande fauns, att man
vilket ögonblick som helst kunde vänta sig hovar
sticka fram under honom. I själva verket hade han
hovar i stället för fötter och kluvna voro de, men
de voro kluvna av sår och röta. Och ända var
Kilo-liana den djärvaste klättraren av dem alla, det var
han som bäst kände alla getstigarna och som ledt
Koolau och alla hans eländiga undersåtar till denna plats.
»Ja, du har rätt att fråga», sade Koolau. »Därför
att vi inte ville arbeta på deras ändlösa fält av
sockerrör, där våra hästar förut gingo på bete, togo
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
