Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinna med sjudande liv, som knäppte strängarna
av en ukulele och höjde rösten till en vild
kärlekssång, en sådan som kunde ha stigit ur en
urskogs dunkel. Luften dallrade av hennes sång, en
lockande, förförisk. Och i takt till hennes sång
dansade Kiloliana på en matta. Hans dans var lätt
att tolka, ur varje rörelse skrek en ohöljd
kärleks-längtan, och vid hans sida dansade en kvinna, vars
fulla höfter och yppiga barm svuro mot ansiktets
sönderfrätta formlöshet. Det var den levande
dödens dans, ty i deras kroppar längtade och älskade
ännu livet självt. Och kvinnan, ur vars
globberö-vade ögonhålor tårar dröpo, stämde in också hon
i denna kärleksheta sång, och dansen gick yr och
trånande, kalebasserna gingo sin rund, till dess allas
hjärnor blevo som klumpar av minnets och
bråna-dens maskar. Vid sidan av kvinnan dansade på
mattan en ung flicka, vars ansikte var skönt och
oskadat, men vars armar, som höjdes och sänktes,
buro spåren av sjukans härjningar. Men långt borta
för sig själva dansade de båda idioterna, groteskt,
fantastiskt parodierade de kärleken, liksom livet
gjort dem själva till parodier.
Plötsligt dog kvinnans älskogssång bort,
kalebasserna sänktes och danserna avstannade, medan alla
stirrade över avgrunden bort mot havet, över vilket
en raket fräste genom den månljusa natten.
»Det är soldaterna», sade Koolau. »I morgon blir
det gtrid. Låt oss sova och hålla oss beredda.»
De spetälske lydde, kravlade sig bort till sina
lyor, och endast Koolau blev kvar där han satt,
orörlig i månskenet med geväret över sina knän
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
