Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Sheriffen från Kona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjönk direkt ned på en stol. Och så stämde han upp
ett ’godt och hjärtligt skratt. Men han fick skratta
ensam, ’han märkte det och betraktade oss
undrande. Jag hade gått fram till honom och försökte få
honom "bort, men han tog ingen notis om mig. Han
bara ’stirrade på Kaluna, som torkade sig om
halsen, ’som om han ville torka bort märket efter de
fingrar ’som vidrört den. Han gjorde det helt
naturligt, liksom omedvetet.
Lyte såg sig omkring, fixerade den ene efter den
andre av oss.
»Herre Gud, mina vänner, Herre Gudl» sade han.
Nej, han sade det inte. Han bara väste fram
det i en viskning av skräck och fasa. Hans strupe
sammansnördes av ångest, och jag är övertygad om
att det var första gången i sitt liv som han känt
fruktan.
Men så tog hans stora optimism överhanden, och
han började åter skratta.
»Det var ett otäckt skämt», sade han. »Jag måtte
ha fått ett glas för mycket. Det var verkligen
kusligt. Men hör ni, låt bli att skämta så en gång till,
inte med någon, vem det vara månde. Det är en
för allvarsam historia. Brr. Det var som om jag i
ett ögonblick hade dött tusen dödar. Jag kom att
tänka på hustru och barn . . .»
Hans röst stockade sig. Halvblodet som ännu
torkade sin hals slog ned ögonen och såg förvirrad
ut.
»John», sade Lyte och vände sig till mig.
Hans godmodiga stämma ringde i mina öron. Men
jag kunde inte svara. Jag blev förfärligt upprörd
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
