Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Det blinda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
22
— Nå, sade Camarde, lofva mig då, höfding, att få hämta
till mig min dotter Moina, lofva mig, att jag får återtaga henne
från hennes förnäma beskyddarinna, som stjäl hennes kärlek från
mig. Jag vill ha tillbaka min dotter Moina.
— Du är en gammal toka, Camarde, din dotter älskar dig
icke mera, det vet du, och för öfrigt har hon ju mycket bättre,
där hon är. Låt du henne vara hos sin ädelmodiga
beskyddarinna — det är bättre både för dig och för henne, svarade
höfdingen.
— Nej, jag vill ha henne tillbaka, envisades Camarde.
— Nå, så tag henne då, gamla egensinniga häxa, svarade
höfdingen häftigt. Men, tillade han, kom icke sedan och beklaga
dig heller, ty jag skall icke höra dig.
— Moder! Jag vet redan, hur det kommer att gå, inföll
Kira ganska misslynt. Moina skall undantränga mig. Hon skall
ha nya kläder och halsdukar och kedjor, den sötungen, bevars
väl, medan jag får gå klädd i trasor.
— Nej, hon skall inte få någonting, det svarar jag för, sade
Camarde.
— Ja, det är bra, som det är nu, inföll höfdingen. Vi tala
ej vidare om den saken.
— Hur skall det bli med vårt byte?
— Hvem skall sköta det?
— Jag, jag! ropade alla kvinnorna om hvarandra.
— Kira och jag! sade Camarde öfverlägset. Jag undrar
jag, hvem som skulle ha rättighet till det, om inte vi, som med
fara för vår frihet stulit barnet!
— Ja, det är en billig fordran! Pojken får bli i er vård!
bestämde höfdingen.
— Jag visste det! Joi är rättvis! utropade Camarde.
Det lilla arma barnet, som var orsaken till denna
öfverläggning, hade ännu icke öppnat ögonen — sannolikt af fruktan.
Ty alldenstund det hade blifvit nästsii kväfdt af trasor, första
gången det började skrika, aktade det sig nu för att klaga
högljudt. Det grät nu i stället sakta och sade oupphörligen under
snyftningarna:
— Mamma! Mamma!
Camarde hade lagt gossen ned på marken; men den lilla
hunden kröp till honom och gömde sig i vecken af hans vida och
långa kolt, blott framstickande hufvudet och morrande åt hvar och
en, som närmade sig.
— Tig hundracka! röt höfdingen förargad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
