Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Zigenerskans dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
44
sammanträffade med dem hos bandets tjufgömmare eller dess så,
kallade kommissionär. Han kämpade med döden ännu en natt,
men morgonsolens första strålar föllo dock på ett lik. Han hade
dött i morgongryningen.
Af medlidande med Camarde, som då för tiden var ung och
ganska vacker, som unga zigenerskor ofta äro, härbergerade
tjufgömmaren henne hos sig i tre veckor; men som bandet för länge
sedan dragit hädan och det var obestämdt, när eller ens om det
skulle komma igen, blef den »värdige» mannen slutligen trött vid
att utöfva sin ingenting inbringande barmhärtighet och körde en
afton både mor och dotter på porten.
Vädret var fruktansvärdt. Stormen och regnet jagade de
utomhus varande människorna hastigare än vanligt till sina hem.
Den stackars zigenarkvinnan hade intet tak öfver hufvudet för
sig och sitt barn och hade intet att föda sig och barnet af och
så kom hon in i Åmål, där hon satte sig på en hörnsten med
barnet i famnen och grät bittra tårar; men hon anropade ingen
förbiskyndandes medlidande utan suckade sakta den ena gången
efter den andra:
— Hvad skall det väl bli af oss, arma varelser! Hvar är
vårt band?
En svartklädd beslöjad dam, ledsagad af en tjänare, gick
nu förbi och hörde den klagande rösten och barnets kvidande.
Den svartklädda kvinnan, hvilken icke såg, att det var en
zigenerska, hon hade framför sig, stannade och frågade den
olyckliga:
— Hvad felas er, arma kvinna?
— Nådig fru, svarade Camarde, min lilla dotter och jag
hafva hvarken husrum eller mat.
— Hvilka ären I? Hvarifrån kommen I? frågade damen
vidare.
— Jag är en zigenerska, nådig fru, jag vill inte dölja det,
svarade Camarde. Min man är död, min stam har dragit långt
bort härifrån, jag vet inte hvart. Jag har ingen beskyddare på
jorden.
— Kom med mig, stackars kvinna, sade damen. Mitt hus
är litet och tarfligt. Äfven min man är död; äfven jag är
öfvergifven och förskjuten. Men man kan åtminstone ej säga, att jag
icke delat med mig åt de behöfvande af det lilla, försynen gifvit
mig.
— Men — nådig fru — — anmärkte betjänten med en
betydelsefull blick på zigenerskan.
— Icke så Anders, sade frun. Man måste hjälpa de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
