Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Edmund och Moina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
59
skall aldrig låta en klagan undfalla mig; ty den allsmäktige har
ställt mig under er makt, då han lät mig födas af en zigenerska.
Det var kraft och höghet i Moinas tal.
Joe vände sig till Camarde och sade till henne, pekande
på Moina:
— Hvad säger du om det där?
— Att hon har rätt! svarade Camarde med fasthet i stämman.
— Du säger det? sporde Joe.
— Ja, svarade Camarde, hon har rätt, och jag skall
försvara hennes rätt till och med emot dig, om så skulle påfordras.
— Det var underbart! utropade höfdingen.
— Du vet inte du, hvilken skatt min dotter är och hur högt
jag älskar henne, sade Camarde.
— Nåå? Och hon vedergäller denna din kärlek i lika hög
grad? frågade höfdingen.
Camarde vågade icke svara på detta spörsmål. Hon såg
blott på sin dotter, ångestfullt väntande att få höra, hvilket utslag
hon skulle fälla.
— Ja, du kan tryggt svara ja, moder, sade Moina, hjärtligt
omfamnande henne.
— Ja, ja, ja! Tack för detta ord, min dotter, ropade
Camarde med nästan vansinnig glädje och hänryckning, under det att
hon tog Moinas hufvud mellan sina händer och öfverhöljde det
med kyssar och tårar.
Moina mottog sin moders kärleksbetygelser med en djup
känsla af inre lycka och tänkte:
— Milde, barmhärtige Gud! Min moder skall jag återföra
till dig. Hon älskar mig för mycket, för att hon icke skulle höra
mig. Hjälp mig äfven mod de andras räddning från vantro och
de laster, genom hvilka allt zigenarfolket förnedras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
