Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. När Venern kommit i raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
66
stadigt framför sig och bedjande Gud om afvändande af den
hotande faran.
Hennes mor och syster samt de öfriga kvinnorna stodo
omkring henne, under det att några af karlarne arbetade vid rodret
och de öfriga med ångestsvetten i sina anleten försäkte att stoppa
till en läcka, genom hvilken vattnet med fart trängde in.
Kvinnorna skreko, gräto och buro sig åt som förtviflade
varelser. Kira vred händerna, så att det knakade i lederna och
utöste förbannelser öfver Edmund, hvilken hon ansåg vara orsaken
till denna olycka.
— Hade jag vetat, att det skulle gå så här, så skulle jag
minsann låtit den olycksfågeln ligga kvar i sin löfsal, sade hon.
— Har du stulit barnet, Kira? utropade Moina med vämjelse.
— Det angår dig inte! skrek Kira förargad. Men så länge
han är med oss, hopar sig den ena olyckan efter den andra
öfver oss.
— Det är din onda natur, som bringar oss olycka, icke ett
oskyldigt barns rena sinne, sade Moina.
— Tig! hväste Kira af ilska. Inbringar den där blindbocken
oss litet pengar: så kostar han oss också rätt vackert. Om
I viljen följa mitt råd, så göra vi oss af med honom nu med det
samma. Jag är fast öfvertygad om, att vattenandarne begära ett
offer, och att de inte lugna sig, förrän vi kastat den blinda
pojken i sjön.
— Ja, ja! skreko de flesta af kvinnorna. Så är det bestämdt!
I sjön med honom!
— Moina! Tag hit pojken! sade Kira i befallande ton.
Moina reste sig upp och tryckte Edmund fast intill sig.
— Uppoffra barnet? utropade hon. Store Gud, är det möjligt,
att I viljen mörda denna lilla oskyldiga ängel!
— Tag hit honom! skrek Kira.
— Vanvettiga! svarade Moina med skärpa. I skullen genom
ett sådant brott draga Guds vrede öfver edra hufvuden!
— Vi känna ingen Gud!
— Vattennymferna fordra offer.
— Vi förgås alla, om ej offret göres.
— Kasta pojken i sjön!
På detta sätt larmade kvinnorna om hvarandra.
Men Moina höll ett fast tag om Edmund och svarade:
— Ingen skall våga röra honom!
— Du är inte vår höfding och har ingen rätt att befalla,
sade en kvinna och spände sina svarta ögon i Moina, hvilken
svarade med trots:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
