Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Ett återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
71
därefter liksom i förbigående, hvarför kvinnan inspärrade sin hund,
och på det sättet retade honom att skälla så våldsamt.
— Min hund! utropade kvinnan tvärt.
— Ja, kanske det inte är er hund? sade Moina.
— Nej, det är inte min hund, nej, nej, sade hon.
— Jaså, han kanske är inackorderad? sade Moina, hvilken
blef allt mera säker på, att det var Kurre som skällde.
— Nej, inte det heller, sade kvinnan. Förhållandet är det,
att vi för en månad sedan härbergerade här hos oss en nödställd
tattare, som blifvit räddad från ett fartyg, som förliste fram vid
Ekenäs under den där förfärliga orkanen, som då rasade.
— Och han hade hunden med sig?
— Ja. Och för några dagar sedan lämnade karlen oss. Jag
tror rent af, att han var en zigenare, den oduglingen. Då han
inte ville ha hunden med sig, till hvilken han sade sig icke vara
ägare, bad min son att få behålla djuret, hvilket han äfven fick.
— Men det säger jag, att hölle inte min pojke så mycket af hunden,
som han gör, så körde jag af det lilla odjuret med
detsamma, ty han skäller och håller ett så förfärligt väsen dagarne i
ända, att man blir rent af yr i hufvudet af att nödgas höra
därpå.
— Kan man få se hunden? frågade Moina.
— Ja, gudbevars, sade gumman, i det att hon öppnade
dörren till den kammare, där hunden var bunden.
Moina såg genast, att det var Kurre, hvilken af alla krafter
bemödade sig att slita af tåget, hvarmed han var bunden.
Edmund skrek lika högt, som hunden skällde.
— Jag vill ha igen min hund! ropade gossen.
Och det blef ett sådant oväsen, att den buttra och tvära
gumman helt förargad körde sina gäster på dörren, under
påstående, att de störde husfriden.
— Kära mor, sade då Moina, detta uppträde är lätt att
förklara. Gossen här är blind och hunden tillhör honom. Vi voro
också ombord på det förolyckade fartyget, och vi hafva left i
den tron, att hunden drunknade vid skeppsbrottet, Jag hoppas,
att ni är så rättänkande, att ni återgifver åt gossen hans
egendom?
— Hans egendom! repeterade gumman. Hur viljen I bevisa,
att hunden tillhör er och att I icke ären ett par tjufvar?
— Se vi ut så? sade Moina sorgset.
— Ytan kan bedraga. — Den där tattaren tog med sig saker
och ting härifrån, hvilka vi ej, förrän han var långt borta,
saknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
