Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. General Haraldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
130
hvilka känna blott äran och nöjet, i allmänhet äro, hade han
öfverlämnat handhavandet af sina affärer åt en man, hvilken
endast hade fullmakt att sända honom penningar, så ofta han
behöfde sådana. Och denne person hade fortfarande haft generalens
förtroende.
Men nu, då han gift sig, ville han bestämdt känna sina
affärers tillstånd och kanske bidrog därtill friherrinnan Lejonmans
ingalunda sympatiska uppträdande mot honom lika mycket som de
enträgna bönerna af hans gemål, hvilken han ingenting kunde neka.
Hans svåger, presidenten, hade bemäktigat sig alla
boupptecknings- och arfskifteshandlingarne vid hans gemåls och
generalens föräldrars dödliga frånfälle; och utan att såra de
grundsatser af billighet och oegennytta, som han alltid åtminstone i
Utvärtes måtto bemödade sig att ådagalägga, hade han likväl icke
glömt att sko sig själf så mycket som möjligt.
Generalen ville ej besöka presidenten i hans hem, emedan
han fruktade att där blifva nödsakad att hälsa på sin syster, som
ju uppsagt allt umgänge med honom. Han begaf sig för den skull
till det ämbetsverk, där hans svåger presiderade, men råkade komma
en sådan dag, då presidenten af ett sammanträde var hindrad att
mottaga honom. Haraldson ville ej gå förgäfves en gång till,
hvarför han skref till presidenten för att begära handlingarna från
arf skiftet efter hans föräldrar.
Dessa blefvo äfven af presidenten ofördröjligen hemsända
till generalen, som kallade sin fullmäktige, hvilken noggrannt
granskade papperen och kom till den slutsatsen, att generalen under
årens lopp uppburit så mycket af sitt arf, att han nu icke ägde
att undfå mer än den blygsamma summan af tre tusen riksdaler
riksmynt.
Detta var en liten summa penningar för presidenten, men
en ganska afsevärd tillgång för en officer, hvilken icke hade mer
än nätt och jämt, hvad han behöfde. Han begärde för den skull
hvad honom tillkom, och det med bestämdheten hos en man,
hvilken icke bör kunna vänta ett afslag.
Presidenten ämnade genast utbetala pengarne, som han
förvaltat.
Men friherrinnan, hans gemål, hvilken kunde sitt evangelium
på sina fem fingrar, och som vid hvarje rad däruti fann en
uppmaning till människan att förlåta oförrätter, förlät likväl icke sin
bror, att han hade den djärfheten fordra att utfå återstoden af
sitt arf på ett så befallande och bestämdt sätt, som om han skulle
hafva uppfordrat kommendanten i en fästning att gifva sig. Hon
kunde lika litet förlåta generalen, att han icke tagit ett enda steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
