Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
171
Då skrattade det till hvasst bakom henne, och när den lilla
kråkfröken häpen tittade upp, var hon nära att dimpa ned i vattnet
af förskräckelse, ty där midt emot henne på det gungande
isflaket satt icke den väntande kusin Kråka utan en stor
främmande fågel med långa, hvita vingar och röda ögon, som stirrade
elakt på den lilla kråkan.
»Hvad är det för en?» sade han och sopade med sina långa
vingar öfver isflaket, som ville han alldeles vifta bort kråkan.
»Jag heter Kråka, jag», sade hon och var så förskräckt, som
när hon som liten unge blifvit ertappad med att stjäla körsbär i
landtonkelns trädgård.
Den främmande fågeln skrattade elakt igen.
»Jaså», sade han, »du är en af de svarta, kan jag förstå —
en kråka ha — ha —. Och hvad gör du här, om jag får lof
att fråga, äter fisk ur strömmen kantänka. — Men det skall jag
säga dig, att det får du allt låta bli hädanefter. Strömmen är
vår, och vi tycka inte om kråkor, du får allt laga dig af, du, —
och hälsa släkten. Svarta kråkor borde gå på svart landbacke
— ha — ha» — Och så flög han.
— Den lilla kråkan flög också, hon hade alls inte längre
någon lust att sitta kvar på det vackra, hvita isstycket och flyta
öfver vågorna, hon var så förtretad och förskrämd för den
främmande fågelns skull.
Så flög hon inåt land och kom rakt flaxande ihop med kusin
Kråka, som kom för att göra ursäkter för dröjsmålet.
Den lilla kråkan berättade honom om den främmande fågeln,
som slog ned på hennes isstycke och om hans runda, röda ögon,
som stirrade så elakt, och hon var halfgråtande af vrede och
förtret, när hon talade om, att han kallat henne »En af de svarta.»
— Kan du inte hacka bort honom?» sade hon till kusinen, »usch,
den otäcka fågeln!»
Men kusin Kråka såg mycket betänksam ut.
»Nej», sade han, »nej, jag kan icke hacka bort honom.
Men nu skall jag säga dig: nu få vi draga härifrån, från
strömmen och de rara strömmingarne — ty nu äro måsarne komna».
Det förstod inte den lilla kråkan, hon var så ung, så hon
var bara barnet, när de sist reste från kungens stad, och hon
visste inte alls, hvad måsar voro för ena.
Men släkten visste det, och det blef stor uppståndelse.
»Måsarne äro komna, måsarne äro komna in från hafvet! —
Slut med frid och ro och strömmingsfrukost», sade kråkpappa.
Måsarne voro komna. Icke en och en, ensamma förelöpare
utan hela flocken, det vimlade hvitt uppe i luften, det lyste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
