Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
176
nog vara svart och grå i all sin da’r, jag kan ingenting göra
vid den saken — jag kan då inte göra en kråka hvit!» —
Och så vinkade kungen med, handen till tecken, att nu var
audiensen slut, ministrarne kommo i dörren och ville tala med
honom.
Bort måste den lilla kråkan draga, genom de sju salarne
och utför de sju trapporna, prinsessan stod i porten och viftade
farväl till henne. »Synd är det om dig», sade hon, »men det
kan ju inte hjälpas — du blir nog lycklig ändå!» Och det
trodde väl också den lilla kråkan — »jag är bara så rädd för
släkten», sade hon.
Så neg hon farväl till den lilla vänliga prinsessan och flög
ned i staden igen. Släkten satt där församlad och väntade på
henne — de sågo straxt, att hon misslyckats.
»Ack, ville han inte hjälpa oss!» sade de. — »Han vill nog,
men han kan inte», sade den lilla kråkan, »nej, han kan inte!»
Och så berättade hon dem hela historien — »han kan inte, det
är slutet.» —
»Nu finns det ingen hjälp längre», sade kråkpappa, måsarne
ha fått tag i historien, de skrika ut den så fort de hinna,
gatpojkarne skratta redan åt oss, vi blifva en visa för hela staden,
det är inte att stå ut med — vi få flytta till landet.
Släkten insåg det: »Bort måste vi», sade de, »för det elaka
förtalets skull och för måsarne — det är dock orättvist, men
världen är nu en gång sådan.» —
De beslöto sig för att bosätta sig på landet och blifva
herregårdskråkor, det är det näst finaste, de fingo sjunka ett steg
i stället för att stiga ett steg — världen är nu en gång sådan.
Och så flyttade de. De drogo bort öfver hustaken och
kyrktornens spetsar en klar kväll, när solen stod öfver de västra
bergen, de syntes en stund som svarta skorstensflagor högt upp emot
den röda himlen — så voro de borta.
När våren sent omsider kom springande med andan i halsen
upp till kungens stad, funnos där inga kråkor kvar. — Ser du
ännu någon spatsera nere vid strömmen, så är hon helt visst icke
af denna släkten, eller också är det en af tanterna, — tanterna,
som blefvo kvar på stallrännet och berättade historien. Är det
något, som du inte förstår, så fråga dem, de veta bäst besked.
— Men det sade tanterna, och det sade kråkpappa, och det
sade den lilla kråkfröken och kusinen, att mest var det synd om
kungen. Hvad hjälpte det kungen, att han hade de ståtligaste
slott och de raraste prinsessor och guld och pärlor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
