Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
186
— Menar hon, att jag gycklar i dylika saker?
— Ja, visst har jag trott det.
— A, Gud sig förbarme!
— Var du lugn, Tilda. Du behöfver inte frukta, att jag
är så lätt antändlig! Ha, ha, ha! Jag kan inte annat än skratta
åt dig.
— Det är mycket illa, det skall jag säga henne.
— Kära Tilda, blif då inte ledsen på mig.
— Jag är henne i mors ställe, har alltid varit det, och jag
hade trott att — — —
— Hvad hade du trott, Tilda?
— Att jag skulle få förbli det.
— Kära Tilda, jag är dig all tack skyldig, och blif du för
mig, hvad du alltid varit, sade Adèle mildt.
— Vill hon det?
— Ja, visst vill jag det — — Se så — — Men ser du,
Tilda, sade Adèle leende, du skall slå bort de där tankarna på
mitt så lätt antändbara hjärta — Ha, ha, ha! Du tror ju, att det
är mycket lätt antändbart!
— Det är allt ungt folks!
— Men ser du, för att nu tala allvarsamt, jag skulle aldrig
kunna känna kärlek för någon annan karl än för den, som
verkligen kan bli min man.
— Är det så säkert det?
— Som amen i kyrkan.
— Gud gifve så vore.
— Och hvad min kusin beträffar, nog måste du väl
medgifva, att jag är skyldig honom bevis på erkänsla och
bevågenhet.
— Ja, om det stannade därvid så — — — menade Tilda
— men det lär nog bli ganska svårt för henne att hålla sig inom
de gränserna, då det gäller den unga och vackra karlen, som jag
för en stund sedan talade vid.
— Hör du, Tilda, anser du inte mig för en dygdig flicka
vdå? sporde Adèle, som nu blef stucken, mycket allvarsamt.
— Jo, Gud välsigne henne, svarade gumman.
— Har jag ej alltid iakttagit ett anständigt lefverne?
— Jo, jo!
— Har jag ej alltid varit herre öfver mig själf?
— Jo, det har hon.
— Nå, hvad bråkar du nu efter så där då!
Tilda, som ej rätt visste, hvad hon skulle säga, kunde
dock icke underlåta att enligt gamla, envisa kvinnors vana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
